Rätten att använda teckenspråk är en språklig och kulturell grundläggande rättighet
De teckenspråkigas språkliga och kulturella rättigheter borde identifieras bättre och framför allt genomföras bättre. Rättigheterna för dem som använder teckenspråk tillgodoses inte på det sätt som avses i lagstiftningen om språkliga rättigheter för dem som använder teckenspråk.
Diskrimineringsombudsmannen konstaterade detta redan 2020 i sitt utlåtande om teckenspråkslagen1. Ombudsmannen konstaterade också att högklassiga välfungerande tolkningstjänster inte räcker och att tillgången till tjänster på det egna språket måste utvecklas. Situationen har dock inte förbättrats utan tvärtom strävar man bland annat efter att begränsa tolkningstjänsterna och tillgången till dem är utmanande.
I grundlagen föreskrivs om rätten till eget språk och egen kultur. Enligt grundlagen tryggas rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp genom lag. I teckenspråkslagen fastställs att med den som använder teckenspråk avses en person vars eget språk är ett teckenspråk. Enligt diskrimineringslagen har myndigheten dessutom en skyldighet att främja likabehandling, vilket inkluderar en skyldighet att i tillräcklig utsträckning garantera undervisning i teckenspråk.
En teckenspråkig person är inte nödvändigtvis klart döv eller hörande. Hörselskador finns i många grader och med cochleaimplantat2 kan den döva delvis också höra. Dessutom kan en hörande vara teckenspråkig, såsom CODA:n3.
Teckenspråk ska behandlas lika som talade språk
De tecknade språken är likvärdiga med de talade språken. Detta har fastställts i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, där konventionsstaterna åläggs att erkänna och främja användningen av teckenspråk.
Av diskrimineringsombudsmannens utredning (2022)4 framgår att universitetssjukhusen ofta rekommenderar stödtecken i stället för inlärning av teckenspråk åt små barn som ska få cochleaimplantat. Utredningen visar att sjukhusens praxis gällande inlärning av teckenspråk på många sätt är problematiska och till och med förringande av inlärning av teckenspråk. Ombudsmannen har påmint om att till exempel universitetssjukhusen måste göra det möjligt för hörselskadade barn att lära sig teckenspråk.
Även om antalet cochleaimplantat ökar håller behovet av teckenspråk inte på att försvinna. I utredningen påpekar ombudsmannen att cochleaimplantat inte får leda till att individen mister sin rätt att lära sig ett språk som hen har individuella behov till, som teckenspråk.
Det finns risk för att språkkunskaperna på modersmålsnivå inte uppnås om man inom vården med cochleaimplantat rekommenderar att man undviker att använda teckenspråk eller om man endast förlitar sig på stödtecken. Användningen av stödtecken förenklar språket och äventyrar bildandet av språkkunskaper på modersmålsnivå.
Cochleaimplantat ska vara ett genuint val och valet får inte äventyra utvecklingen av språkkunskaper på modersmålsnivå. Den hörselstimulering som vård med cochleaimplantat förutsätter och teckenspråkighet är inte alternativ som utesluter varandra. Användningen av teckenspråk främjar snarare inlärningen av talspråket. I en ideal situation skulle barnet i samband med vården med cochleaimplantat växa till ett tvåspråkigt barn.
Språkkunskaper på modersmålsnivå är en grundläggande förutsättning i synnerhet för att kunna arbeta med expertuppgifter. Redan nu är andelen döva teckenspråkiga i expertuppgifter mycket marginell, även om deras skriftliga språkkunskaper är klanderfria. Yrkesskickligheten har inget att göra med personens hörsel.
Det visuella teckenspråket öppnar också den kulturella världen
Användningen av teckenspråk är i praktiken starkt bunden till funktionsnedsättningen. Utan en koppling till funktionsnedsättning har teckenspråkiga inte rätt att få till exempel tjänster eller annan undervisning än undervisning i modersmålet på teckenspråk.
De teckenspråkigas språkliga och kulturella rättigheter borde identifieras bättre och framför allt genomföras bättre. Kunskaperna i teckenspråk skulle öka i samhället till exempel genom att erbjuda undervisning på teckenspråk eller genom att lägga till teckenspråk bland de valfria språken i skolorna. På detta sätt främjas faktisk jämlikhet och klyftan mellan teckenspråkiga och talade språkens värld minskar.
Teckenspråket borde granskas mer via de språkliga rättigheterna. Ett sådant sätt att närma sig skulle också föra rätten närmare de teckenspråkigas egen upplevelse av sig själva som språk- och kulturminoritet. På så sätt tryggas döva teckenspråkigas ställning och tillgodoseendet av hörande teckenspråkigas språkliga rättigheter.
Som min farmor konstaterade redan på 70-talet är teckenspråket betydligt mer visuellt än de talade språken. Teckenspråket kan erbjuda mycket även till andra än teckenspråkiga, både språkligt och kulturellt.
Fotnoter och källor
2. Med cochleaimplantat avses ett hörhjälpmedel som placeras under en operation åt personer för vilka inte ens den starkaste akustiska hörapparaten längre ger tillräcklig hjälp för att höra eller särskilja tal. Implantatsystemet består av yttre delar samt interna delar som placeras under en operation. (Hörselförbundet, 2025) https://www.kuuloliitto.fi/kuulo/sisakorvaistute/
3. CODA kommer från de engelska orden Child of Deaf Adult, som betyder ett hörande barn till en döv person.
+(2).jpg/4615538c-092f-fb96-4d3a-d600c409e7bd?t=1756203531295)