Diskrimineringsombudsmannens utlåtande om den första utvärderingen av teckenspråkslagen
Justitieministeriet
Avdelningen för demokrati och offentlig rätt
[email protected]
Diskrimineringsombudsmannen tackar för möjligheten att yttra sig och anför följande som sitt utlåtande:
Rättigheter för personer som talar teckenspråk
Diskrimineringsombudsmannen konstaterar att teckenspråkslagen (359/2015) är en väldigt snäv lag vars ikraftträdande inte har gett några nya rättigheter för personer som talar teckenspråk. Teckenspråkslagen har sammanlagt fem paragrafer av vilka endast en kan betraktas som en innehållsbestämmelse: 1 § är en definitionsbestämmelse, 2 § en bestämmelse om lagens syfte, 4 § en förteckning över gällande lagstiftning och 5 § en bestämmelse om lagens ikraftträdande.
Av teckenspråkslagens bestämmelser kan främst 3 § betraktas som en innehållsbestämmelse. I paragrafen har skyldighet att främja användningen av teckenspråk ålagts myndigheterna. Enligt paragrafen ska myndigheterna i sin verksamhet främja möjligheterna för dem som använder teckenspråk att använda och få information på sitt eget språk. Det är bra att teckenspråkslagen innehåller denna bestämmelse. I 5 § i diskrimineringslagen (1325/2014) har myndigheterna emellertid redan innan teckenspråkslagen trädde i kraft ålagts en skyldighet att bedöma, främja och planera likabehandling som är mer omfattande än skyldigheten enligt teckenspråkslagen och som en allmän bestämmelse även inkluderar främjandet av likabehandling av personer som talar teckenspråk. Diskrimineringslagens skyldigheter att främja och planera likabehandling omfattar utöver de övriga diskrimineringsgrunder som nämnts i diskrimineringslagen såväl språk som funktionsnedsättningar. Det som är särskilt bra med teckenspråkslagen är att användningen av teckenspråk inte har förknippats med hörseln samt att finlandssvenskt teckenspråk nämns på lagstiftningsnivån.
Diskrimineringsombudsmannen anser att det som är mest värdefullt i teckenspråkslagen torde finnas i grundlagsutskottets betänkande om teckenspråkslagen (GrUB 10/2014 rd) samt kulturutskottets utlåtande (KuUU 16/2014 rd). På grund av detta samt teckenspråkslagens snäva omfattning skulle det enligt diskrimineringsombudsmannens syn vara särskilt viktigt att ministeriet vidtar omfattande och långtgående åtgärder för att rättigheterna för personer som talar teckenspråk ska kunna säkerställas även i praktiken. Enligt ombudsmannens syn kräver detta att lagstiftningen stramas åt och preciseras.
Diskrimineringsombudsmannen har i sin första berättelse till riksdagen (B 6/2018 rd) konstaterat följande:
För att likabehandling och delaktighet ska kunna förverkligas för personer som talar teckenspråk förutsätts det förutom tolkningstjänster undervisning i det egna språket, men det förekommer brister i undervisningen i teckenspråk. Grundlagsutskottet (GrUB 10/2014 rd) har i sitt betänkande om teckenspråkslagen betonat betydelsen av att lära sig det egna språket, i detta fall teckenspråk. Utskottet har ansett att det är viktigt att varje barn och barnets familj garanteras möjligheter att få tillräcklig undervisning i teckenspråk så att barnets rätt till sitt eget språk, dvs. teckenspråk, förverkligas. Samtidigt skapar man möjligheter för hela familjen att ha en fungerande interaktion med hjälp av ett gemensamt språk. Grundlagsutskottet förutsatte vidare i sitt betänkande att regeringen vidtar åtgärder för att säkerställa att rättigheterna för personer som använder teckenspråk tryggas i hela landet på det sätt som avsetts när lagstiftningen om deras språkliga rättigheter upprättades.
Diskrimineringsombudsmannen har i sitt utlåtande till grundlagsutskottet 12.3.2018 om regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2017 (8/2017) tagit upp myndighetstolkningar på följande sätt:
Diskrimineringsombudsmannen anser att det är viktigt att säkerställa rätten till tolkning för personer som talar teckenspråk särskilt vid social- och hälsotjänster. Den nuvarande situationen p.g.a. subsidiariteten av tolkningstjänstlagen (lagen om tolkningstjänst för handikappade personer, 133/2010) har lett till att en person som talar teckenspråk kan hamna i en svagare situation vad gäller förverkligandet av sina språkliga rättigheter vid social- och hälsovårdstjänster än t.ex. då personen idkar sina fritidsintressen. Till sina fritidsintressen får kunden med stöd av lagen om tolkningstjänster en yrkestolk, medan i samband med social- och hälsovårdstjänsterna beror tolkningstjänsten på huruvida den aktuella myndigheten vet hur man beställer en tolk eller om man över huvud taget ens anser att en tolk behövs.
Vidare har ombudsmannen i sitt utlåtande till grundlagsutskottet 12.3.2018 ansett det viktigt att upphandlingen av tolkningstjänster genomförs så att deras konkurrensutsättning inte medför någon olägenhet till kunderna. Det är viktigt att en kund kan använda sig av en tolk som hen är bekant med samt att kunderna kan lita på att tolkningstjänster är tillgängliga för dem då de behöver dem. Högklassiga, välfungerande tolkningstjänster räcker emellertid inte, utan tillgången till tjänster på det egna språket behöver också utvecklas.
Kontakter som avser personer som talar teckenspråk handlar ofta om utebliven tolkning hos FPA eller olika situationer som orsakas av tolkningens kvalitet. Problem kan förekomma även i så grundläggande situationer där motparten inte godkänner användningen av en teckenspråkstolk. Problem i tillgången till information har också lyfts fram.
Diskrimineringsombudsmannen anser att det fortfarande är väsentligt att de synpunkter om teckenspråkslagen som grundlagsutskottet framställt beaktas adekvat både på lagstiftningsnivån och i praktiken. I sin berättelse till riksdagen har diskrimineringsombudsmannen ansett att rätten till ett eget språk för barn som talar teckenspråk bör tryggas på lagstiftningsnivå.
Enligt diskrimineringsombudsmannens syn tillgodoses rättigheterna för personer som talar teckenspråk inte på det sätt som har avsetts vid upprättandet av lagstiftningen om deras språkliga rättigheter. Enligt ombudsmannens syn har den nuvarande teckenspråkslagen inte medfört någon betydande ändring i tillgodoseendet av rättigheterna.
Diskrimineringsombudsmannen Kristina Stenman
Överinspektör Pamela Sarasmo
17.09.2020