Hatretorik

Vad är hatretorik?

Hatretorik är kommunikation som hetsar till hat mot en person eller en grupp av människor. Kommunikationen kan uttryckas i tal men också exempelvis i skrift, bilder, symboler, musik, teckningar och filmer. 

Enligt Europarådets ministerkommittés definition avses med hatretorik alla sådana uttrycksformer som sprider, uppmuntrar till, främjar eller berättigar etniskt hat, utlänningsfientlighet, antisemitism eller annat hat som grundar sig på intolerans. Hatretorik kan anknyta till exempelvis hudfärg, nationell eller etnisk ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning. Syftet med hatretorik är oftast att skapa en bild av människor som tillhör en viss minoritetsgrupp som suspekta, opålitliga eller mindre värda. Hatretorik kränker ofta en annan persons människovärde djupt.

Hatretorik kan utgöra diskriminering som strider mot diskrimineringslagen

Diskrimineringsombudsmannens har till uppgift att bedöma hatretorik ur perspektivet av diskrimineringslagens förbud mot trakasserier. Hatretorik kan utgöra olaglig diskriminering med stöd av diskrimineringslagen, även om den nödvändigtvis inte alltid uppfyller något brottsrekvisit.

Enligt diskrimineringslagen är tal eller uttryck i form av trakasserier förbjudet med vilket man i regel kränker människovärdet av en person som tillhör någon minoritetsgrupp genom att skapa en stämning som gör att personen förnedras eller förödmjukas eller som är aggressiv gentemot honom eller henne. Ett beteende som kränker människovärdet behöver emellertid inte riktas direkt till en viss person för att det ska utgöra trakasserier mot denna person, utan det kan också rikta sig till en grupp av människor. 

Trakasserier som strider mot diskrimineringslagen kan utöver skrivna och talade uttryck utgöras exempelvis av tillgängliggörande och övrigt tillhandahållande av material som kränker människovärdet. Trakasserier kan förekomma oavsett kommunikationsmedel och -miljö, till exempel på sociala medier. Att sprida länkar som innehåller hatretorik kan också utgöra olagliga trakasserier. 

Hatretorikens konsekvenser

Hatretorik riktas mot personer och grupper som väljs ut utifrån deras bakgrund, personliga egenskaper, arbetsuppgifter eller ställningstaganden. Med hatretorik vill man ofta stänga ut vissa personer och grupper från samhället eller tysta vissa grupper av människor. Hatretorik har omfattande negativa mänskliga och samhälleliga konsekvenser. Hatretorik är särskilt skadlig för redan utsatta individer och minoritetsgrupper.

Syftet med hatretorik är allt oftare att påverka samhällsdebatten och beslutsfattandet. Med hatretorik som riktas exempelvis mot politiker, aktivister, tjänstemän, journalister, poliser, åklagare och domare försöker man påverka kärnan i rättsstaten, vilket kan få omfattande negativa konsekvenser för det demokratiska systemets funktionalitet.

Hatretorik kan också uppfylla brottsrekvisit

Straffbar hatretorik är kommunikation som uppfyller brottsrekvisit. Vanliga brottsrubriceringar för straffbar hatretorik är hets mot folkgrupp (ärekränkning), spridande av information som kränker privatlivet samt brott mot trosfrid. Ur samhällets synvinkel är hets mot folkgrupp ett särskilt allvarligt brott som i värsta fall kan exempelvis leda till förföljelse av personer som tillhör etniska minoritetsgrupper och våld mot dem. 

En person som gör sig skyldig till straffbar hatretorik döms oftast till bötesstraff, men om de ovannämnda gärningarna är grova kan de även leda till fängelsestraff.

Hatretorik och yttrandefrihet

Vid bedömningen av hatretorik ska även personens yttrandefrihet beaktas. Yttrande- och åsiktsfriheten är centrala grundläggande och mänskliga rättigheter. Grundlagen garanterar var och en rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Det finns emellertid gränser för yttrandefriheten. Yttrandefriheten får inte åberopas om man kränker andra människors centrala rättigheter. Till exempel kritik mot politik är en del av en fungerande demokrati. Däremot är det inte tillåtet att kränka, hota eller förolämpa människovärdet av människor eller grupper av människor.

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i flera ärenden fastställt riktlinjer om hurdana yttranden inte omfattas av skyddet för yttrandefriheten. Även rentav skarp kritik mot exempelvis migrationspolitiken omfattas av yttrandefriheten, men yttranden som till sin natur är exempelvis rasistiska, kvinnofientliga, homo- och transfobiska, islamofobiska eller antisemitiska kränker de grundläggande och mänskliga rättigheterna och hotar användningen av de demokratiska rättigheterna och omfattas därmed inte av skyddet för yttrandefriheten. Factsheet om hatretorik.

Anmäl hatretorik

Om du ser hatretorik till exempel på en webbplats och du misstänker att det strider mot lagen, kan du anmäla det till polisen till exempel med blanketten för nättips. En sådan anmälan kan lämnas till polisen anonymt. 

Diskussionsforum, sociala medier och andra kommunikationskanaler erbjuder ofta också sina egna medel för anmälan av hatretorik. Ofta kan man kontakta administrationen eller använda sig av tjänstens interna anmälningskanal. 

Plattformens administratör är också ansvarig till exempel i situationer där administratören uppmärksammas om olagligt material på webbplatsen, men trots det tillåter medvetet att materialet finns på webbplatsen och inte vidtar några åtgärder för att avlägsna materialet.

Du kan också anmäla hatretorik till diskrimineringsombudsmannen om du misstänker att hatretoriken utgör trakasserier som strider mot diskrimineringslagen. Även en sådan anmälan kan lämnas anonymt. 

Mer information om hatretorik

Mer information om hatretorik finns till exempel här:

Mer om det här ämnet

Tillbaka Diskrimineringsombudsmannen föreslår tiotals lagändringar för att förbättra likabehandling samt förverkligandet av grundläggande och mänskliga rättigheter

Diskrimineringsombudsmannen föreslår tiotals lagändringar för att förbättra likabehandling samt förverkligandet av grundläggande och mänskliga rättigheter

Diskrimineringsombudsmannen har i dag 24.3. överlämnat sin berättelse till riksdagen om hur likabehandling förverkligas i Finland. Finland skyddar inte tillräckligt dem som upplever diskriminering eller löper risk för diskriminering. Också våld mot kvinnor och försvagandet av utlänningars rättigheter måste åtgärdas. I sin berättelse lägger ombudsmannen fram rekommendationer till riksdagen med vilka likabehandling samt grundläggande och mänskliga rättigheter kan främjas.

Bekanta dig med riksdagsberättelsen:

Diskriminering är allmänt förekommande i Finland och djupt rotad i samhällets strukturer, praxis och attityder. Likabehandling måste främjas konsekvent inom samhällets alla delområden och strukturer som upprätthåller diskriminering och hindrar förverkligandet av lika rättigheter måste avvecklas.

– Vi är fortfarande långt ifrån ett samhälle präglat av likabehandling. Särskilt etniska och religiösa minoriteter, som till exempel romer, personer med bakgrund i Afrika och muslimer, utsätts för mycket öppen rasism och hatretorik. Många tjänster och arbetsplatser är fortfarande otillgängliga eller oåtkomliga för personer med funktionsnedsättning. Diskriminering undergräver många minoritetspersoners möjlighet att leva ett likvärdigt liv, säger diskrimineringsombudsmannen Rainer Hiltunen.

I Finland har diskriminering länge varit förbjuden i lag. Många som har upplevt diskriminering får ändå inte upprättelse, eftersom det rättsskydd som lagstiftningen erbjuder och dess praktiska utformning inte alltid räcker till för att säkerställa att rättigheterna förverkligas.

– Diskrimineringsombudsmannen ingriper årligen hundratals gånger i diskriminering och ofta upphör diskrimineringen då. Vi saknar ändå ett rättsskyddsorgan som fungerar med låg tröskel som kunde besluta om gottgörelse till den som diskriminerats. För få har möjlighet att söka upprättelse i tingsrätten om risken är att behöva betala 10 000 euro i rättegångskostnader. Rätten till gottgörelse finns på papper men inte i praktiken, konstaterar Hiltunen.

I sin riksdagsberättelse rekommenderar diskrimineringsombudsmannen att den som utsatts för diskriminering ska få sitt rättsskydd förbättrat bland annat genom att Diskriminerings‑ och jämställdhetsnämnden ges rätt att besluta om gottgörelse till den som utsatts för diskriminering och om en påföljdsavgift för den diskriminerande parten, i stället för att som i nuläget enbart ge ersättningsrekommendationer och besluta om vite.

I riksdagsberättelsen lägger diskrimineringsombudsmannen fram tiotals rekommendationer till riksdagen med vilka likabehandling samt grundläggande och mänskliga rättigheter kan stärkas. Riksdagsberättelsen behandlar i bred omfattning olika delar av ombudsmannens behörighet: likabehandling och diskriminering, förverkligandet av utlänningars rättigheter, övervakningen av verkställigheten av avlägsnande ur landet samt arbetet mot människohandel och våld mot kvinnor.

Utländska personers rättigheter ska tryggas genom lagstiftning

Under de senaste åren har utländska personers rättigheter och ställning försvagats avsevärt. I stället för en totalreform av utlänningslagen har lagen ändrats genom ett flertal separata ändringar. Lagen är mer svårtolkad än tidigare och de samverkande effekterna av ändringarna är oförutsägbara.

Diskrimineringsombudsmannen anser att lagstiftningen måste ändras i många avseenden för att utlänningars grundläggande och mänskliga rättigheter ska tryggas fullt ut. Också barnets rättigheter och rättsskydd bör säkerställas. För närvarande innehåller utlänningslagen inte en skyldighet att beakta barnets bästa i första hand, trots att internationella förpliktelser förutsätter det.

– Vi vill inte längre se beslut där en förälder avvisas från Finland och beslutet konstaterar att barnet, som är finländsk medborgare, kan hålla kontakt med sin förälder till exempel via videosamtal. Barnets bästa beaktades inte heller tillräckligt i ett fall där en mamma och två små barn hölls i förvar i nästan åtta veckor, säger Hiltunen.

Diskrimineringsombudsmannen rekommenderar att principen om att barnets bästa ska beaktas i första hand skrivs in direkt i utlänningslagen och mottagningslagen. Också tagande av barn i förvar bör upphöra.

Kompetensen gällande motarbetande av människohandel ska stärkas

Människohandel är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och en form av brottslighet. Människohandel utgör ofta dold brottslighet, men dess offer är synliga till exempel på arbetsplatser, i läroanstalter eller i social  och hälsovårdens tjänster. Därför ska kompetensen att identifiera och motarbeta människohandel stärkas inom samhällets olika delområden.

Att tvinga till brottslig verksamhet är en form av människohandel som särskilt drabbar barn och unga. Om utnyttjandet inte identifieras bär barnet ensam ansvaret för en gärning som de bakomliggande brottslingarna drar nytta av. Diskrimineringsombudsmannen rekommenderar att politiska program och åtgärder som gäller barn och unga samt ungdomsbrottslighet inkluderar ett starkt perspektiv på identifieringen av och stödet till offer för människohandel.

Uppehållstillstånd borde ge skydd. I praktiken är förutsättningarna för uppehållstillstånd för offer för människohandel så höga att endast få av offren uppfyller dem. Att återvända ett offer till ursprungslandet innebär alltid en risk för att åter bli utsatt. Målsättningen bör därför vara att offer för människohandel inte avlägsnas från Finland. Innan dess är det nödvändigt att sänka tröskeln för att få uppehållstillstånd.

Finland är ett farligt land för kvinnor

Finland har länge varit en ständig underpresterare när det gäller att bekämpa våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor identifieras inte konsekvent som ett jämställdhetsproblem som återspeglar samhällets maktstrukturer och skadliga könsroller. Med beaktande av omfattningen och allvaret av våldet mot kvinnor i Finland behövs mer målmedvetna strukturella åtgärder för att minska våldet.

Det bör skyndsamt lagstiftas om myndighetsövergripande, för olika myndigheter bindande riskbedömning och riskhantering av våld. Att säkerställa det våldsförebyggande arbetet och social  och hälsovårdssystemet i välfärdsområdena och kommunerna förutsätter bindande lagstiftning som tryggar ställningen för organisationer som arbetar mot våld. Strafflagen ska ändras så att klandervärdheten i våld i par  och nära relationer tas bättre i beaktande.

Publiceringstillfället för riksdagsberättelsen

Diskrimineringsombudsmannen ordnar ett publiceringstillfälle för sin riksdagsberättelse onsdagen den 25.3. kl. 9.15–11.35. Vid tillfället presenterar ombudsmannen berättelsen och olika teman fördjupas genom kommentarinlägg och en paneldiskussion med riksdagsledamöter. Publiceringstillfället kan följas på distans via webben.

Vad är diskrimineringsombudsmannen?

Diskrimineringsombudsmannen är en självständig och oberoende myndighet som främjar likabehandling och ingriper i diskriminering. Ombudsmannen fungerar också som nationell rapportör om människohandel och rapportör om våld mot kvinnor samt som övervakare av verkställigheten av avlägsnande ur landet. Till uppgifterna hör dessutom att främja utlänningars rättigheter och ställning.

24.03.2026