Vinna eller förlora – alltid rent spel!
Jag deltog i min första stora idrottsturnering när jag var sex år gammal. Det som jag minns bäst av det är att vårt lags maskot, ett mjukisdjur, fick en matchtröja på sig, att borden i matsalen var för höga och att hejarklacken hade så långa ramsor att de ombads förkorta dem för att tiden annars inte skulle räcka till. Jag har också ett klart minne av coachen av ett av våra motståndarlag; när hans lag gång på gång förlorade, ändrade han den ramsa som vanligtvis tillhörde det vinnande laget så att även hans eget lag kunde ta del av glädjen utan att man förknippade förlusten med någon som helst skam eller visade besvikelse i spelarna.
Det finns säkert många skäl till att jag fortfarande kommer ihåg detta lag och i synnerhet dess coach. Även om det var fråga om barnidrott hade vi alla lärt oss att vi skulle sträva efter att vinna, och att de som förlorade skulle så gott som glömmas bort. Under denna tid visste jag knappast om hur man berättigar olika former av trakasserier inom idrotten när man försöker undvika förluster, eller hur vinsten eller förlusten till sist inte bara definierade själva matchen, utan ofta även spelarna, coacherna och föräldrarna på läktarna. Så mycket visste jag redan då dock att jag förstod att det som den ovannämnda coachen gjorde med vinnarramsan var beklagligt sällsynt även inom barnidrotten. Kanske det var just därför detta har etsat sig fast i mitt minne. Nu efteråt har jag ofta funderat på hur man trots tävlingsförhållanden skulle kunna försäkra sig om att kontinuerliga jämförelser inte ger upphov till osakligt beteende eller att de långa traditionerna inte upprätthåller diskriminerande förfaringssätt, så att idrottens värld också skulle vara likabehandling och representera tillhörighet för allt fler idrottare.
Trakasserier och osakligt beteende hör inte till idrotten
Idrottsföreningsverksamhet har kallats Finlands största folkrörelse, och den har också en etablerad, viktig roll i det finländska samhället. Verksamhet som omfattar närmare en tredjedel av Finlands befolkning har en oersättlig betydelse, och de lärdomar man får från sin idrottshobby har man ofta med sig i hela sitt liv. I bästa fall skapar en idrottshobby man börjat med i sin barndom och ungdom livslånga relationer, ger viktiga byggklossar för identiteten och självkänslan, lär en sociala färdigheter och skapar en känsla av samhörighet.
Fördelarna med idrottsföreningsverksamheten och den entusiasm som en folkrörelse väcker får dock inte ses som en orsak till att de svåra frågorna sopas under mattan eller att man inte adekvat ingriper i problemen. Det är bra att långa traditioner nu och då granskas kritiskt, att man antar nya verksamhetsmodeller och praktiska åtgärder så att allt det goda som en idrottshobby har att erbjuda skulle bli verklighet för alla barn och unga.
Barn och ungas idrottshobbyer ska vara trygga, fria från trakasserier och ta hänsyn till de olika individerna. Idrotten ska vara sporrande och ge glädje och känslor av att ha lyckats. Barn och ungas idrott bör inte vara utökad träning för allt yngre barn på bekostnad av vila eller att man ska tåla smärta med gråten i halsen, inte leda till kommentarer om kroppar, förödmjukelser, avsiktlig orsakade känslor av skam eller att man lämnas utanför. Barn och ungas idrott bör inte omfatta press från de vuxna, störande kommentarer från läktaren eller en fientlig stämning. Trakasserier och osakligt beteende hör inte till tävlingsprestationer, avbytarbänken eller publiken. De hör inte till tävlingsbussarna eller lägerdiskotek, inte till rasterna under bussresor eller till träningen i skolans idrottshall. Trakasserier och osakligt beteende hör inte till idrotten.
När man ingriper i problemen kan man ändra kulturen
I våras gästade vår specialsakkunnig Matti Jutila en podcast inom kampanjen ”Krossa inte idrotten” av Förbundet för mänskliga rättigheter. Ämnet för diskussionen var trakasserier inom idrotten. I diskussionen kommer det ofta fram att idrottsvärldens egna lagbundenheter och regler kan fördunkla till exempel de oeftergivliga krav som lagen ställer, vilket för sin del har bromsat upp ingripandet i diskriminering och trakasserier inom idrotten. Dessutom får ofta frivilligarbetare beslutsfattande och ansvarsfulla roller. De kan sakna utbildning i och kunnande av pedagogik som stödjer barn och ungas utveckling. Utan kunnande är det svårt att trygga säkra utrymmen som är fria från trakasserier. Idrottsvärlden behöver likadan etablerad praxis för att ingripa i trakasserier som till exempel största delen av skolorna redan tillämpar.
I podcasten betonar Jutila att framsteg redan har gjorts när grenförbunden uppdaterar sina regler, men det är ännu långt kvar till praktiska åtgärder. Nolltolerans betyder ingenting om man inte övergår från ord till handling. Anvisningarna ska tillämpas i praktiken så att de utvecklas till nya exempel på att trakasserier inte accepteras. När man ingriper i problemen ändras även kulturen.
Det är ytterst viktigt att alla coacher har kunskap om barnens rättigheter, mångfalden av kön och sexualiteten samt om antirasism. Vid barn och ungas idrottshobbyer ska man kunna diskutera hur man ingriper i trakasserier och osakligt beteende samt informera barn och unga om vad de ska göra om de blir utsatta för trakasserier eller osakligt bemötande. Tävlingar och strävan efter att vinna kan fördunkla det faktum att man vid barn och ungas idrottshobbyer ska se till att FN:s konvention om barnets rättigheter efterlevs och försäkra sig om att diskriminering eller trakasserier inte förekommer. Idrottsföreningarna ska se till att coacherna har det nödvändiga kunnandet, inte bara om idrottsgrenen men även att bemöta olika barn och unga som individer, samt att beakta coachernas pedagogiska ansvar och utveckla hobbyverksamhet som inte skadar barn och ungas utveckling. Detta innebär till exempel att man identifierar sådana diskriminerande och skadliga förfaringssätt som upprätthåller vanan att avsiktligt orsaka känslor av skam, förödmjukelser, rasism eller diskriminering mot sexuella minoriteter eller könsminoriteter.
Ansvaret för trygg idrott som är fri från trakasserier ligger alltid hos de vuxna
På hösten börjar ännu en ny säsong i barn och ungas idrottshobbyer. Nu är det hög tid att fundera på sin egen verksamhet som vuxen inom barn och ungas idrott. Har föreningarna tydliga anvisningar för ingripande i trakasserier och tar man främjandet av likabehandling på allvar? Har coacherna verksamhetsmodeller för att de i sitt eget arbete kan erbjuda en trygg plats för barn och unga och föra en öppen diskussion för att förebygga trakasserier? Ingriper man själv i egenskap av en vuxen på läktaren om man hör att någon kränks? Vet man vad man ska göra om man får höra av barn och unga att de blivit utsatta för trakasserier eller osakligt bemötande?
Ansvaret för trygg idrott som är fri från trakasserier ligger alltid hos de vuxna. Ansvaret och skyldigheten att ingripa, förebygga och ändra förfaringssätten så att alla genuint ska kunna känna tillhörighet. Ansvaret och skyldigheten att se till att vinsten eller förlusten endast definierar själva matchen, inte personerna som coacher, domare eller föräldrar till spelarna, och i synnerhet inte de barn och unga för vilka det centrala bör vara att man har roligt och lär sig nytt. Och framför allt ansvaret och skyldigheten att se till att oavsett om man vinner eller förlorar ska man alltid spela rent spel.
