Vilket ansvar har medierna när en person som tillhör en minoritet inte vill bli intervjuad?
Bristen på mångfald i traditionella medier i Finland är fortfarande ett aktuellt ämne, även om utveckling pågår hela tiden. Det finns självklart många orsaker till bristen på mångfald, till exempel att traditionella medier fortfarande för det mesta intervjuar de makthavande. I detta inlägg fokuserar jag dock på två saker som leder till bristande mångfald i traditionella medier: Intervjusituationen och mediernas sätt att behandla människorättsfrågor.
När jag följer eller själv deltar i diskussioner med representanter för media, får jag ofta förklaringen att man visserligen försöker intervjua kvinnor och minoriteter ”men de vill inte ställa upp”. Därefter efterlyser man mod hos de eftertraktade intervjuobjekten och skjuter över ansvaret på dem: Om minoritetsmedlemmarna bara var lite modigare så skulle mångfalden i medierna öka. Själv efterlyser jag ansvar hos medierna: Vad beror det på att intervjusituationen uppfattas som så skrämmande att man inte vågar eller vill ge en intervju trots att man är sakkunnig eller upplever att saken är viktig?
Jag hävdar att journalisterna glömmer bort hur krävande intervjusituationen är eller hur krävande det är för många människor att delta i till exempel diskussionsprogram i TV. Detta gäller också människor som har erfarenhet av medier och själva valt ett offentligt liv till exempel via politiken.
Många personer som hör till minoriteter beskriver intervjusituationen som svår, eftersom de borde representera sin grupp och försvara hela gruppens rättigheter. Samtidigt bjuder de på sig själva, öppnar upp sina hem eller pratar om smärtpunkter i sin bakgrund eller en historia som kan vara full av öppna sår. En journalist som går in i situationen med en klinisk attityd, där hen bara söker fakta eller vill bekräfta en förhandsuppfattning, kan göra stor skada.
I intervjusituationen kan journalisten också försöka tvinga in minoritetsrepresentanten i en viss form och betona stereotypier. Man vill till exempel intervjua en sakkunnig i ett köpcentrum som saknar koppling till personen eller ämnesområdet, men betonar stereotypierna om minoriteter. Journalisten kan ställa frågor som börjar med ”det här får man kanske inte fråga, men jag frågar ändå” och insisterar på en åsikt. De flesta människorna vill svara snällt på journalistens frågor i intervjusituationen. Journalisten tänker att objektet ju alltid kan vägra svara, men för människor som saknar en strikt medieträning är det en stor sak att vägra. Överlag går man med på allting som journalisten ber, men efter intervjun kan personen till och med känna sig utnyttjad.
Susani Mahadura och Olli Seuri behandlar trygga intervjuer i podcasten Avoin kysymys (areena.yle.fi). I podcasten betonar Mahadura att det är ytterst viktigt att en person känner sig trygg när han eller hon intervjuas om ett svårt ämne.
Hur är det då med mediernas sätt att ta upp människorättsfrågor? En mängd forskning har kommit till samma resultat: Människor som tillhör minoriteter (personer med funktionsnedsättning, sexuella minoriteter och könsminoriteter, etniska minoriteter) beskrivs ofta i medier som offer eller besvärliga kverulanter. När en person som hör till en minoritet berättar om kränkningar av rättigheter eller brister i rättigheterna (rättigheter som är självklarheter för majoriteten, som att röra sig från en plats till en annan), beskrivs personen som en arg kämpe som insisterar på en rättighet (eller ett privilegium) och avfärdar en utveckling som skulle kränka hens egna eller gruppens mänskliga rättigheter.
Mediernas traditionella nyhetskriterier passar illa i ämnen som behandlar kränkningar av mänskliga rättigheter, till exempel diskriminering. I människorättsfrågor letar man efter motsatsförhållanden, där en person som hör till en minoritet i värsta fall blir tvungen att försvara sin egen mänsklighet till exempel mot en politiker, för vilken den andras identitet och liv bara är en åsiktsfråga. Trasek förklarar detta väl i sitt inlägg (Facebook) om en situation där ett Yle-program ville få med en transperson i en situation där ett motsatsförhållande skulle råda. Om jämlikhetsfrågor görs alltför ofta artiklar vars syfte är att få majoriteten att bli bestört över minoritetens påstådda krav på att saker och ting antingen måste göras annorlunda eller att ”man inte får göra någonting”.
När man dessutom lägger till den attack som med mycket stor sannolikhet kommer att riktas mot den intervjuade på sociala medier efter medieuppträdandet (som uttryckligen får bränsle av det motsatsförhållande som valts), blir tröskeln att delta i offentlig debatt via traditionella medier än högre. Även detta är en människorättsfråga och alla medier som anser sig vara på demokratins och de mänskliga rättigheternas sida borde fundera över sin egen roll, när en person som hör till en minoritet eller en kvinna nästa gång väljer att inte ställa upp för en intervju.
