Utlänningars rättigheter försvagas allvarligt utan en helhetsbild om ändringarnas konsekvenser för de mänskliga rättigheterna
Under våren 2024 har inrikesministeriet i brådskande ordning berett flera ändringar som skärper invandringspolitiken och begränsar rättigheterna för utländska personer. Ändringarna har nu lämnats till riksdagen för behandling. Ändringarna avser bland annat bestämmelserna om uppehållstillstånd, införande av gränsförfarandet och utvidgning av påskyndat förfarande, skärpning av villkoren för medborgarskap i fråga om boendetid, ändring av tillstånd på basis av internationellt skydd och minskning av mottagningspenningen. Dessutom bereds flera nya ändringsförslag bland annat om familjeåterförening, asylförfarande, förvarstagande, permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap.
Dessa ändringar har beretts av inrikesministeriet samtidigt, men som separata projekt. Med ändringarna genomförs en omfattande och principiellt betydande omläggning av lagstiftningen som berör utlänningar. Ändringarna innebär en allvarlig försvagning av utlänningars rättigheter. I stället för en totalreform av utlänningslagen genomför man ändringarna fragmentariskt utan att bedöma de totala konsekvenserna av de samtidiga och överlappande ändringar för tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
I sina utlåtanden har diskrimineringsombudsmannen upprepade gånger lyft fram behovet att bedöma de totala konsekvenserna av dessa propositioner. Till exempel enligt den etablerade praxisen vid grundlagsutskottet får den kumulativa effekten av föreslagna ändringar som berör de grundläggande rättigheterna och övriga ändringar inte bli orimlig. Hur skulle man kunna bedöma denna orimlighet utan en helhetsbild av de totala konsekvenserna av ändringarna?
Det är särskilt viktigt att granska hur de föreslagna ändringarna tillsammans påverkar livet hos människor som befinner sig i den allra sårbaraste ställningen, till exempel barn. I december lämnade diskrimineringsombudsmannen och barnombudsmannen en gemensam skrivelse till statsrådet om konsekvenserna av lagstiftningsprojekt avseende utlänningars ställning för barnets rättigheter. Ombudsmännen betonade att det är nödvändigt att lagstiftningsprojektens konsekvenser för barn bedöms, både vad gäller de direkta och de indirekta konsekvenserna. Slutsatserna av bedömningen ska beaktas i lagförslagens innehåll. Ombudsmännen konstaterade att de planerade ändringarna kan leda till att rättigheterna för utländska barn försvagas eller till och med kränks.
Ombudsmännen bad statsrådet att besvara skrivelsen. Något svar har dock inte getts till denna skrivelse som skickades till statsrådet i december. Nu har regeringens propositioner blivit färdiga och det är uppenbart att någon bedömning av de totala konsekvenserna för barn inte har genomförts. Det verkar som att lagändringar genomförs utan att ta hänsyn till hurdana totala konsekvenser de kan ha för de mänskliga rättigheterna.
Hurdana totala konsekvenser kan ändringarna leda till? Exempel: barn som kommer till Finland för att söka asyl
Flera av de föreslagna lagändringarna påverkar asylsökande barn. Till exempel propositionen om gränsförfarande skulle i vissa situationer göra det möjligt att tillämpa gränsförfarandet på ensamkommande barn och barnfamiljer. Under gränsförfarandet skulle barns rätt att röra sig begränsas kraftigt, och de skulle i princip inte få lämna förläggningsområdet. Detta är problematiskt med tanke på principen om tillgodoseendet av barnets bästa och barnets rättigheter. Det skulle dessutom vara praktiskt omöjligt att göra individuella bedömningar om barnets bästa inom en asylprocess på fyra veckor. EU har identifierat problemen med gränsförfarandet för tillgodoseendet av barnets rättigheter. EU:s regleringspaket om gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen som nyligen godkänts av Europaparlamentet ser ut att i vissa delar ställa striktare villkor till exempel för tillämpning av gränsförfarandet på ensamkommande minderåriga än det i Finland föreslagna nationella gränsförfarandet. Snart skulle alltså reglerna om gränsförfarandet behöva ändras på nytt eftersom lagen inte skulle trygga barnets rättigheter på det sätt som förutsätts av EU. Det är oförnuftigt och oansvarigt att planera att nationellt inskränka barnets rättigheter under en kort tid till en striktare nivå är vad EU:s nya regler tillåter.
Det planeras även betydande nedskärningar i mottagningspenningen. Månadsinkomsten för en familj på fyra personer skulle bli 909 €. Familjen skulle förväntas försörja sig med detta belopp. Förläggningar har signalerat att det är redan svårt att få den nuvarande mottagningspenningen, 1 033 € för en familj på fyra personer, att räcka till att täcka deras grundläggande behov. Mottagningspenningen skulle sänkas till en så låg nivå att det till och med enligt förarbetena till lagen skulle kunna leda till ett ökande behov av barnskyddsåtgärder, ökande familjevåld, att familjerna generellt börjar må sämre, ensidigare kost och att man söker sig till matutdelningar. Nedskärningen i mottagningspenningen skulle ha högst omänskliga konsekvenser som strider mot barnets rättigheter.
För barn som beviljats internationellt skydd kommer uppehållstillstånden i framtiden att vara betydligt kortare än hittills. Samtidigt blir den tid som barnet ska ha bott i Finland för att kunna få medborgarskap betydligt längre. Till exempel en barnfamilj som beviljats asyl ska i regel ha bott åtta år i Finland för att få medborgarskap, alltså dubbelt så länge som enligt de nuvarande reglerna. Åtta år är en väldigt lång tid för ett barn – och under denna tid skulle barnet leva i ständig osäkerhet över sin framtid samtidigt som uppehållstillstånden blir kortare.
Barnets rätt till familjeliv inskränks som en del av ett lagförslag där ändringen berör bland annat ensamkommande barn som söker asyl i Finland. Uppehållstillstånd till ett barns familjemedlem skulle förvägras, om det finns grundad anledning att misstänka att barnet har sänts till Finland som anknytningsperson i syfte att skaffa uppehållstillstånd för sina familjemedlemmar, om det inte till föräldrarnas beslut att sända barnet för att söka internationellt skydd i Finland ska anses ha funnits tvingande skäl som hänför sig till barnets liv eller hälsa. I propositionen hänvisas till diskrimineringsombudsmannens utredning Barn utan familj där det observerades att nära hälften av alla ensamkommande minderåriga inte har fått sin familj till Finland, eftersom föräldrarna ansågs ha skickat sitt barn till Finland utan individuella tvingande skäl. Det var dock fråga om barn som under asylförfarandet hade konstaterats riskera bli utsatta för förföljelse eller annan allvarlig skada i sitt hemland. Utgångspunkten i dessa fall bör vara att föräldrarna har sänt sitt barn till Finland eftersom de har velat skydda barnet från de farliga förhållandena. Man ska komma ihåg att rätten till familjeliv är en grundläggande mänsklig rättighet som är av alldeles särskild betydelse för barn.
Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska barnets bästa beaktas som det främsta bedömningskriteriet vid all lagstiftning. De ändringar som nu har föreslagits försvagar rättigheterna av utländska barn och försätter dem i en ännu mer utsatt ställning. Till exempel för barn som kommit till Finland för att söka asyl innebär dessa ändringar ekonomisk otrygghet och ekonomiska trångmål, långvarigare osäkerhet över deras vistelse i Finland och svårigheter med familjeåterförening.
Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Denna skyldighet gäller både för de rättigheter som tryggats i grundlagen, såsom skydd för familjelivet, likabehandling och återsändandeförbud, och för rättigheter som tryggats genom internationella konventioner, såsom prioriteringen av barnets bästa och andra barnets rättigheter. Denna skyldighet iakttas inte om man sluter ögonen för hur lagstiftningen påverkar tillgodoseendet av människornas rättigheter – och i synnerhet rättigheterna för människogrupper i en utsatt ställning, till exempel barn. Vi förväntar oss att riksdagen till fullo iakttar skyldigheten att trygga de grundläggande och mänskliga rättigheterna vid behandlingen av lagförslagen.
