Språket vi använder avslöjar vems historia vi berättar
Vårt ordval och språkbruk avslöjar vems historia vi berättar. Vi förstärker olika uppfattningar om världen, antingen medvetet eller omedvetet, genom att använda vissa ord. Ordvalen och till exempel de metaforer vi använder berättar om våra attityder och avslöjar våra fördomar. Å andra sidan berättar språket och ordvalen också om samhällsstrukturerna, hierarkierna och den samhälleliga ställningen av olika persongrupper. Ordvalen avslöjar ofta även vår okunskap om språk som ett maktmedel.
Språket och språkbruket påverkar våra attityder, och våra attityder påverkar språket. Till exempel sättet med vilket vi talar om personer med funktionsnedsättning berättar både om den samhälleliga ställningen hos personer med funktionsnedsättning och om hur man ser på funktionsnedsättning. Ju oftare vissa uttryckssätt upprepas, desto mer påverkar de våra attityder.
Ordvalen och språkbruket är också i allra högsta grad politiska. Med ordvalen förstärker man sin egen, och ibland i misstag även någon annans, politiska agenda. Språket används som en bricka i det politiska spelet på flera olika sätt. Därför är det viktigt att begrunda och vara medveten om var orden och uttrycken härstammar från. Ett levande språk innehåller metaforer och beskrivningar. Hur har dessa metaforer kommit till? Hurdan är historien bakom dem? Vilka använder dessa metaforer och vilka gör inte det? Vilka kritiserar vissa ord och vilka försvarar dem?
Vissa uttryckssätt används systematiskt och medvetet för att förstärka den egna politiska agendan. Debatten om vad vissa ord och termer betyder kan också vara en fullt medveten politisk strategi med vilken man vill avleda debatten från själva problemet eller påstå att problemet inte finns. När orden blir inrotade i standardspråket är det sannolikt att även medierna omedvetet har förstärkt en viss berättelse runt dessa ord. Ordet ”rasismkort” är ett exempel på detta. Ordet rasismkort har använts i medier som en neutral term. Termen har dock hittats på av rasisterna själva. Termen används för att förminska och håna anklagelser om rasism. Den används ofta i sådana sammanhang och av sådana personer som anser att anklagelserna om rasism är felaktiga eller saknar grund. Uttrycket följs ofta av att yttrandefriheten framhävs. Genom att använda uttrycket ”rasismkort” stärker man föreställningen om att rasism inte existerar i verkligheten eller att rasism inte är ett genuint problem.
Ett annat maktspel som förknippas med språket är strävan efter att förhindra språkets utveckling, till exempel ändringar i terminologin eller diskussion om vilka ord som är diskriminerande. De som traditionellt har haft mest makt i samhället har också bestämt hur vi talar om olika grupper och människor. Behovet att hålla sig fast vid de gamla termerna är ofta framsprungen ur att man inte vill släppa taget om makten.
Till exempel ord som förknippas med ursprungsbefolkningar och som nuförtiden anses vara diskriminerande och förnedrande härstammar från beslut som fattats av grupper som har en maktposition i samhället. Makthavare har beslutat vilka ord som ska användas om vissa grupper. Dessa termer förknippas ofta med en väldigt klichéartad bild som skapats utanför gruppen i fråga. Termerna förknippas med förringande och förnedrande föreställningar, människor likställs med mystiska gestalter och samma termer används ofta som skällsord.
Användning av metaforer som en politisk strategi förekommer ofta också när man talar om flyktingskap. Att tala om flyktingströmmar eller andra naturfenomen i samband med flyktingskap är ett klart medvetet val med vilket man vill framkalla rädsla. Man skapar medvetet en bild av ett okontrollerbart fenomen genom att använda vissa termer. Det främsta syftet med detta sätt att tala är att omänskliggöra vissa persongrupper. Ju omänskligare man lyckas framställa en grupp människor, desto lättare är det att inte bry sig om dem. Och detta är farligt.
Det är självklart att vi ska respektera vars och ens människovärde och inte kränka någon. När vi talar till exempel om funktionsnedsättning, könsidentitet, ursprung eller sexuell läggning talar vi om människovärde och identitet. Genom att ge en grupp eller en enskild person som tillhör en minoritet makten att själv bestämma om sin identitet och hur de vill bli tilltalade visar vi respekt för dem.
Diskussionen om språkbruk och ordval förknippas också med påståenden om yttrandefrihet samt argument om att vi skulle ha blivit mer lättkränkta. Detta stämmer inte. Vi är inte mer lättkränkta, men vi vet mer nu än vi gjorde tidigare. Minoriteterna har alltid blivit utsatta för diskriminerande och förnedrande språkbruk, vilket har återspeglat och fortfarande återspeglar hur de behandlas i samhället och påverkar också deras egen förståelse av sig själva och sitt värde. Varför accepterar vi att vissa ord ändras och försvinner när det samtidigt känns svårt för oss att det vidtas aktiva åtgärder för att användningen av vissa andra ord ska upphöra? Orsaken är helt enkelt maktpositionen. Vi som är privilegierade och har makt och en stark och skyddad ställning i samhället vill hålla oss kvar vid makten. Detta gäller också det språk vi använder. Språket utvecklas dock hand i hand med den allt starkare jämlikheten i vårt samhälle. När maktfördelningen i samhället blir jämnare får även minoriteterna en starkare röst och vi lär oss sakta men säkert att alla människor är lika värda.
