Skolmiljön måste vara jämlik för elever med funktionsnedsättning – tillgänglighet måste beaktas redan på planeringsstadiet
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden har gett ett viktigt avgörande om tillgängligheten i skolorna. Enligt avgörandet innebär det att man uppfyller minimikraven för tillgänglighet inte automatiskt att inlärningsmiljön skulle vara jämlik för elever med funktionsnedsättning. Avgörandet betonar också vikten av planering och stadens övergripande ansvar för skolmiljöns tillgänglighet. I detta blogginlägg går jag igenom nämdens avgörande samt vilka lärdomar kommunerna kan få av det.
Skolmiljön har en speciell betydelse för varje barn. Skolan är den plats där man tillbringar större delen av dagen och är inte bara en plats för inlärning, utan också en central plats för social interaktion. För många barn är skolan den viktigaste miljön i deras vardag för att bygga upp och upprätthålla sociala relationer. Skolan måste se till att varje barn har goda möjligheter att delta både i undervisningen och på rasterna. Detta innebär bland annat att säkerställa en tillgänglig skolmiljö. Skolmiljön måste skapa en känsla av delaktighet och tillhörighet för alla elever.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden har gett ett viktigt, riktgivande avgörande i ett ärende som handlade om undervisningslokalernas tillgänglighet. Ärendet handlade om tillfälliga lokaler som skolan hade använt under en längre tid där man byggt en ingång som inte var tillgänglig. Den tillgängliga ingången var på andra sidan av byggnaden.
En elev med funktionsnedsättning som använder olika hjälpmedel tvingades upprepade gånger under skoldagen att använda en över 125 meter längre rutt när hen rörde sig mellan undervisningslokalerna och skolgården. På grund av elevens funktionsnedsättning var denna omväg fysiskt belastande för hen, tog orimligt mycket tid av rasterna och separerade eleven från klasskamraterna.
Elevens vårdnadshavare kontaktade diskrimineringsombudsmannen. Med hjälp av ombudsmannens rekommendationer lyckades man förbättra elevens situation, men på grund av platsbristen kunde en helt jämlik situation inte uppnås. Eftersom ärendet var principiellt viktigt och de tillfälliga lokalerna med begränsad tillgänglighet fortfarande är i bruk förde diskrimineringsombudsmannen ärendet till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden.
Enligt nämndens avgörande gjorde skolan sig skyldig till indirekt diskriminering som enligt diskrimineringslagen är förbjuden när skolan försatte eleven i en ofördelaktig ställning. Läroanstalten hade också försummat sin skyldighet att genomföra rimliga anpassningar med vilka man tryggar rätten till undervisning för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra. Nämnden rekommenderar kommunen att betala gottgörelse på 5 000 euro till det barn som utsatts för diskriminering.
Nämndens avgörande innehåller flera viktiga riktlinjer om likabehandlingen inom utbildning
För det första betonar avgörandet kommunens helhetsansvar för tillgängliga undervisningsmiljöer. Byggnaden som var i långvarigt bruk som tillfällig undervisningslokal kunde från första början ha gjorts mer tillgänglig. Det var dock inte möjligt att genomföra alternativet med bättre tillgänglighet, eftersom bland annat en vändplats för biltrafik byggdes bredvid byggnaden. Beslut om markanvändningen hade fattats av olika uppgiftsområden inom kommunen, men nämndens avgörande betonar kommunens övergripande ansvar för tillgängliga undervisningsmiljöer. Ansvaret för en jämlik inlärningsmiljö stannar inte vid utbildningssektorn.
För det andra fastställs det i avgörandet enligt vår uppfattning för första gången att även en byggnad med en ingång som uppfyller minimikraven enligt tillgänglighetsförordningen kan vara indirekt diskriminerande. Det väsentliga är att beakta byggnadens användningssätt. Den olämpliga placeringen av den tillgängliga ingången till skolbyggnaden missgynnade barnet med funktionsnedsättning, eftersom hen var tvungen att röra sig vägen flera gånger om dagen, dag efter dag, och var separerad från sina klasskamrater.
För det tredje betonar avgörandet utbildningsanordnarens skyldighet att vara förutseende för att trygga likabehandling. Utbildningsanordnaren kände i god tid till de problem som undervisningslokalerna medförde för eleven med funktionsnedsättning. Problemen för denna elev kunde ha undvikits genom att placera hens klass i den tillgängliga skola som också användes som tillfälliga lokaler. Läroanstalten borde också ha haft framförhållning med planering och genomförande av rimliga anpassningar som kunde ha minskat de negativa konsekvenserna av den bebyggda miljön. Nu inleddes rimliga anpassningar först på vårdnadshavarnas begäran och efter det att diskrimineringsombudsmannen gett sina rekommendationer.
Utbildningsanordnare bör bekanta sig noga med detta avgörande som betonar skyldigheten att planmässigt främja likabehandling över sektorsgränserna. Alla barn har rätt till en jämlik inlärningsmiljö. Kommunerna ska se till att detta tillgodoses också i praktiken. Det är oacceptabelt att misslyckade lokallösningar hindrar barn med funktionsnedsättning från att vara en jämlik del av sin skolgemenskap. Minimikraven i tillgänglighetsförordningen garanterar inte att undervisningslokalerna skulle erbjuda jämlik utbildning för alla.
Mer information om ärendet:
Diskriminerings- och jämställdhetsnämndens utlåtande (på finska).
