Rimliga anpassningar för en person med funktionsnedsättning måste förstås i en vidare bemärkelse än den allmänna uppfattningen
Diskrimineringslagen innehåller föreskrifter om rimliga anpassningar för att likabehandling för personer med funktionsnedsättning ska uppnås då det gäller att delta i samhället och anlita olika tjänster. Rimliga anpassningar uppfattas dock ofta enbart som enskilda små och tekniska åtgärder för att möjliggöra uträttande av ärenden, och exempelvis myndigheter förstår tills vidare inte i hur stor utsträckning rimliga anpassningar bör beaktas. I denna blogg granskas hur den senaste rättspraxisen påverkar vår förståelse gällande rimliga anpassningar.
Vårt samhälle och vår livsmiljö stänger ut många människor som har en funktionsnedsättning eller begränsad funktionsförmåga. Till exempel hinder eller sinneshinder i den byggda miljön utestänger fortfarande konkret personer med funktionsnedsättning eller begränsad funktionsförmåga från samhället.
Enligt diskrimineringslagen ska myndigheter, utbildningsanordnare, arbetsgivare samt leverantörer av varor och tjänster göra rimliga anpassningar för personer med funktionsnedsättning. Vid bedömningen av rimliga anpassningar ska man i första hand beakta behoven hos personen med funktionsnedsättning. Med anpassningar säkerställs likabehandling av personer med funktionsnedsättning i enskilda situationer. Enligt diskrimineringslagen utgör försummelse av rimliga anpassningar förbjuden diskriminering på samma sätt som direkt diskriminering.
Rimliga anpassningar kan innebära annat än att bara möjliggöra uträttande av ärenden
När rimliga anpassningar behandlas på ett allmänt plan framförs ofta karaktären av anpassningar som små åtgärder. Dessa omfattar bland annat att på en restaurang läsa upp menyn för en person med synnedsättning och att placera en ramp vid butikströskeln för personer som använder rullstol. Många aktörer anser kanske att iakttagandet av de allmänna bestämmelserna om hinderfrihet räcker för att säkerställa deltagandet för personer med funktionsnedsättning. Anpassning kan dock innebära annat än att bara möjliggöra uträttande av ärenden.
Även om de rimliga anpassningarna alltid är individuella och syftar till att säkerställa likabehandling av en person med funktionsnedsättning i enskilda fall har rättspraxisen gällande rimliga anpassningar en mer omfattande och styrande inverkan. Den senaste rättspraxisen bekräftar att rimliga anpassningar med fog också kan gälla innehållet i en myndighetsbeviljad tjänst. Som exempel kan nämnas förvaltningsdomstolens avgörande där det är fråga om att FPA borde ha beviljat en person med hörselnedsättning skrivtolkning av talad finska till skriven engelska, trots att denna typ av tjänst inte direkt ingår i FPA:s tjänsteutbud.
Samma anpassningsskyldighet gäller också tjänster som ordnas i enlighet med lagen om funktionshinderservice. Det är också viktigt att fästa uppmärksamhet vid att ordnandet av tjänster för personer med funktionsnedsättning och beslutsprocessen styr välfärdsområdenas tillämpningsanvisningar eller att olika verksamhetsrutiner inte skapar ett hinder för anpassning. Till exempel diskriminerings- och jämställdhetsnämnden konstaterade nyligen i sitt avgörande att ett välfärdsområde diskriminerade en person med funktionsnedsättning genom att inte ge hen rätt att som rimlig anpassning anlita transporttjänster som hen beviljats förutom i hemkommunen också på stugorten. Välfärdsområdet hade motiverat sitt beslut med bland annat sin anvisning om att inte heller andra kunder ges rätt till transporttjänster utanför hemkommunen.
I diskrimineringslagen konkretiseras det förbud mot diskriminering som tas upp i grundlagen och de internationella människorättskonventionerna. Lagen tryggar i sin tur tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och mänskliga rättigheterna. För bedömningen av huruvida diskriminering har skett i en enskild situation prioriteras diskrimineringslagen framom annan lagstiftning.
Kundorienterade och tjänster via flera kanaler minskar behovet av anpassningar
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden har nyligen gett ett avgörande i ett ärende som gällde en person med funktionsnedsättning som skulle uträtta ett ärende på sjukhusets poliklinik. Personen bad bland annat om att få anmäla sig till mottagningen på något annat sätt än muntligen samt att få vänta på att mottagningstiden börjar i en lugn lokal. Sjukhuset nekade anpassningarna med åberopande av sina verksamhetsrutiner och satte som villkor för eventuella specialarrangemang upp att personen med funktionsnedsättningen skulle påvisa behovet av anpassning med ett läkarutlåtande eller en rekommendation som getts av en expert. Nämnden ansåg att man på sjukhuset gjorde sig skyldig till diskriminering vid nekande av rimliga anpassningar och att en anpassning för uträttandet av ärendet inte hade varit orimlig i den aktuella situationen.
Det viktigaste i fråga om rimliga anpassningar är att komma ihåg att den som ber om en anpassning av tjänsten själv vet bäst vilken typ av anpassning hen behöver. Funktionsnedsättning ska ges en bred tolkning, och olika aktörer borde inte ifrågasätta människans upplevelse av hur hens funktionsnedsättning eller begränsade funktionsförmåga påverkar i praktiken. En person med funktionsnedsättning har i princip inte heller någon skyldighet att visa upp dokumentation om sin funktionsnedsättning eller begränsade funktionsförmåga, och detta får inte sättas upp som ett villkor för rimliga anpassningar. En anpassning är alltid i en enskild situation en åtgärd som beviljas en enskild person med funktionsnedsättning. En rimlig anpassning som beviljats en person lämpar sig inte automatiskt för någon annan person.
Ju mångsidigare och mer kundorienterade tjänstekanaler som planeras från första början, desto mindre blir behovet av rimliga anpassningar vid uträttande av ärenden. I fråga om exempelvis social- och hälsovårdstjänsterna borde det vara möjligt att uträtta ärenden via flera kanaler, och redan i förväg bör behov av annorlunda sätt att uträtta ärenden tas i beaktande. Anpassningar behövs dock, och därför är det ytterst viktigt att såväl myndigheter som tjänste- och varuleverantörer känner till sin skyldighet att göra anpassningar och även utbildar sina arbetstagare så att de kan svara på begäran om anpassningar som framställs av personer med funktionsnedsättning på det sätt som situationen kräver.
