När lagen om grundläggande utbildning inte räcker till i beslut om skolskjutsar
Ett av målen i lagen om grundläggande utbildning (finlex.fi) är att trygga jämlika möjligheter för alla elever att delta i utbildning och utveckla sig själva. Om lagens formuleringar följs bokstavligt, är det trots det goda målet möjligt att detta leder till diskriminering, som är förbjudet enligt diskrimineringslagen. I dessa fall är det inte tillräckligt att enbart fokusera på lagen om grundläggande utbildning. Kommunerna och andra utbildningsanordnare måste också observera förpliktelserna i diskrimineringslagen.
Högsta förvaltningsdomstolens nya årsboksbeslut (kho.fi) ger en betydande riktlinje om förhållandet mellan diskrimineringslagen och lagen om grundläggande utbildning. Fallet handlade om möjligheten för ett barn med funktionsnedsättning att fortsätta i sin gamla skola efter att familjen flyttat till en annan skolas elevupptagningsområde. Enligt kommunens regler kan barnet efter flytten fortsätta i sin gamla skola, men i det fallet ordnar kommunen inte skoltransport åt barnet. Barnet behövde skoltransport på grund av sin funktionsnedsättning.
Enligt 32 § i lagen om grundläggande utbildning kan kommunen ålägga vårdnadshavarna att ansvara får skoltransporten, ifall barnet antas till någon annan skola än en närskola som kommunen bestämt. Enligt högsta förvaltningsdomstolen är lagens ordalydelse i sig mycket tydlig och kommunens agerande stämde överens med lagen om grundläggande utbildning.
Diskrimineringslagen (finlex.fi) förpliktar dock kommunen att göra sådana rimliga anpassningar, med vilka personer med funktionsnedsättning kan få utbildning på ett jämlikt sätt med andra. Skoltransporten var nödvändig för barnet och att transporten vägrades försämrade barnets att jämlikt åtnjuta rätten att fortsätta i sin gamla skola efter att familjen flyttat. Transportkostnaderna kunde inte heller anses vara oskäliga, eftersom resan från familjens hem till barnets gamla skola i praktiken var den samma som till närskolan.
Högsta förvaltningsdomstolens aktuella årsboksbeslut fastställde diskrimineringsombudsmannens riktlinje (diskrimineringsombudsmannens blogg "Skoltransporten ska stödja barn, inte belasta dem") om skoltransporternas roll i att trygga jämlika utbildningsmöjligheter. I sitt avgörande stödde högsta förvaltningsdomstolen sig också på diskrimineringsombudsmannens utlåtande, som givits med stöd av 27 § i diskrimineringslagen i fallet.
Trots att högsta förvaltningsdomstolens årsboksbeslut gällde skoltransporter, har den också en vidare betydelse. Avgörandet slog fast att när ordalydelserna i lagen om grundläggande utbildning leder till diskriminerande resultat, ska man i anvisningarna, rutinerna och besluten prioritera diskrimineringslagen. Diskrimineringsombudsmannen har på senare tid främjat en motsvarande tolkning även till exempel i anvisningarna om distansundervisning på grund av coronaläget (diskrimineringsombudsmannens utlåtande om distans- och närundervisning).
Kommunerna bör gå igenom reglerna som styr elevupptagning, skoltransporter och undervisning i övrigt ur diskrimineringslagens perspektiv. Har det blivit kvar några indirekt diskriminerande element i anvisningar och hur har kommunens skyldighet till rimliga anpassningar för att trygga jämlikheten för personer med funktionsnedsättning beaktats i dem? Anvisningar som enbart stödjer sig på lagen om grundläggande utbildning räcker inte alltid till för att trygga alla elevers lika möjligheter att få utbildning.
Lag om grundläggande utbildning (finlex.fi)
