Mänskliga rättigheter måste värnas om varje dag

I år uppmärksammar FN:s dag för mänskliga rättigheter 75-årsdagen av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Vid denna tidpunkt är det lämpligt att reflektera över vikten av våra skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter som en hörnsten i rättsstatsprincipen, i alla situationer.

Det var den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som gav impulser till utvecklingen av internationella fördrag om mänskliga rättigheter. Samtidigt tog utvecklingen av ett regionalt system för mänskliga rättigheter i Europa fart: Europarådet grundades 1949 och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna undertecknades 1950. Vid den tiden ansåg Finland inte att det var utrikespolitiskt möjligt att ansluta sig till denna europeiska ram för demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter.

Finland anslöt sig till Europarådet och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna 1989 i och med Sovjetunionens upplösning. Samtidigt accepterade Finland Europadomstolens jurisdiktion att fatta bindande beslut om tolkningen av Europakonventionen. Man ansåg att stärkandet av de mänskliga rättigheterna var en del av Finlands utveckling mot ett mer internationellt och öppet samhälle, och samtidigt mot en stark rättsstat, i likhet med andra europeiska länder, där individens rättigheter har en stark ställning.

År 1994 infördes ett nytt kapitel om grundläggande rättigheter i regeringsformen, vilket på ett heltäckande sätt införlivade skyldigheterna i människorättsfördragen i grundlagen. Detta kapitel överfördes till den nya grundlagen, som trädde i kraft 1999.

De mänskliga rättigheterna är centrala i de fördrag som Finland har undertecknat

Artikel 14 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna innehåller ett förbud mot diskriminering: "Förverkligandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan diskriminering på någon grund, såsom kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt."

Artikel 15 i konventionen innehåller bestämmelser som tillåter undantag från bestämmelserna i konventionen under ett undantagstillstånd.  Exempelvis får undantag göras från rätten till yttrandefrihet eller mötesfrihet under ett undantagstillstånd. Det finns dock rättigheter som inte under några omständigheter får åsidosättas: rätten till liv, förbudet mot tortyr och annan omänsklig behandling, förbudet mot slaveri och tvångsarbete samt bestämmelsen om att straff ska grunda sig på lag.

Förbudet mot tortyr och annan omänsklig behandling omfattar även non-refoulement, alltså ett förbud mot återsändandei den etablerade rättspraxis som Europadomstolen har tillämpat sedan 1989. Den ingår också i centrala FN-fördrag om mänskliga rättigheter, utöver flyktingkonventionen. Både de europeiska och globala systemen för mänskliga rättigheter utgör en stark grund för det motsvarande förbudet i Finlands grundlag, paragraf  9(4).

"En utlännings rätt att resa in i Finland och att vistas här skall regleras genom lag. En utlänning får inte utvisas, utlämnas eller återsändas om han eller hon till följd av detta skulle utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan behandling som strider mot människovärdet." 
Enligt grundlagen måste restriktioner, även i undantagsfall, fastställas i lag och vara förenliga med internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.

De senaste veckornas debatt om stängningen av östgränsen och koncentrationsbesluten enligt 16 § i gränsbevakningslagen har på ett oroväckande sätt väckt ett starkt ifrågasättande av grundläggande och mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna är dock centrala i de fördrag som Finland har förbundit sig till, ända sedan FN-stadgan.

Internationella avtal är en livlina för Finland

Mänskliga rättigheter och internationella konventioner om mänskliga rättigheter är en del av det internationella, fördragsbaserade ramverk som Finland och de nordiska länderna har förlitat sig starkt på sedan Finlands självständighet. Finlands existens som en självständig stat stöddes av fredsfördraget efter första världskriget och Nationernas förbund. Det regelbaserade systemet bygger på förutsättningen att självständiga stater var och en har sin egen viktiga röst i det internationella samfundet, både stora och små stater. Det finns parallella bestämmelser om förhållandet mellan staten och individen: statlig suveränitet medför skyldigheter gentemot andra stater, men också i förhållandet mellan det allmänna och individen. Nazitysklands obeskrivliga grymheter var ett exempel på den motsatta situationen, där förhållandet mellan systemet och individen inte längre är något annat än statens bottenlösa, våldsamma maktutövning.

Filosofen Hannah Arendt var kritisk till idén i deklarationen om de mänskliga rättigheterna byggde på t att det fanns medfödda mänskliga rättigheter som var skilda från politiska beslut och politisk vilja. Arendt betonade varje individs och de politiska beslutsfattarnas skyldighet att medvetet försöka skydda individens rättigheter och att motstå grymhet. För henne var flyktingsituationen den yttersta manifestationen av statens misslyckande med att uppfylla sina skyldigheter - en situation där en person i praktiken är utan hemland och utan skydd. Flyktingskap är en indikation på att förhållandet mellan stater och individer är brutet, och att erbjuda skydd till en flykting är ett slags minimikorrektiv.  Detta är den grund på vilken flyktingkonventionen byggdes: asyl ger flyktingen åtminstone tillfällig säkerhet, även om konventionen uppmanar de avtalsslutande staterna att främja beviljandet av medborgarskap till flyktingar. Flyktingkonventionen och andra fördrag om mänskliga rättigheter är på sätt och vis ett svar på Arendts kritik: statsledare beslutade att de ville att mänskliga rättigheter skulle vara bindande i stöd av fördrag.

Den finska regeringen beslutade förra veckan att stänga den östra gränsen, och kommer snart att behöva överväga om kriterierna för nödvändighet och proportionalitet fortfarande uppfylls efter den 13 december. Vad vi vet är att Europadomstolen fann att liknande åtgärder i Polen stred mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och att EU-domstolen fann att den litauiska undantagslagstiftningen stred mot EU:s direktiv om asylförfarandet, båda i juni 2022.

Omedelbart efter att Ryssland inlett sitt angreppskrig mot Ukraina vidtogs åtgärder för att utesluta Ryssland från Europarådet. Ministerrådet noterade att Ryssland hade visat att landet inte längre var fast beslutet att respektera rättsstatsprincipen och skydda grundläggande och mänskliga rättigheter, i enlighet med rådets stadga. Men i Ryssland började eller slutade kränkningarna av de mänskliga rättigheterna inte med kriget i Ukraina. Till exempel har yttrande- och åsiktsfriheten och minoriteters rättigheter gradvis inskränkts, så att varje avvikande åsikt idag kan leda till fängelsestraff. Exempel på detta är avskaffandet av människorättsorganisationen Memorial eller förbudet mot att främja HBTQI-rättigheter. Därför måste situationen i Ryssland vara en väckarklocka för alla europeiska länder. Krigsretorik och hets mot flyktingar eller minoriteter är också ett angrepp på rättsstatens grundvalar. Det är skadligt och farligt för oss alla och tär på grunderna för vårt samhälle.

Vi måste värna om de mänskliga rättigheterna varje dag, för vars och ens skull.