Inga undanflykter: också en studerande med funktionsnedsättning har sin framtid i arbetslivet

Ungefär 80 procent av alla personer med funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden. Siffran är iögonenfallande. En betydande orsak till den svaga sysselsättningen är arbetsgivarnas inställning: en rullstol, ledarhund eller tolk är inte välkommen på arbetsplatsen – även om den används av en person som besitter de kunskaper och yrkesfärdigheter som företaget behöver. Arbetssökningsskedet är endast den synliga toppen av isberget när det handlar om strukturer som gör att procenten av alla personer med funktionsnedsättning som deltar i arbetslivet är så låg. Personer med funktionsnedsättning stöter redan långt tidigare på svårigheter när det gäller sysselsättning.

Ofta differentieras vardagen för barn med funktionsnedsättning från de jämngamla kamraternas värld redan i lekåldern. Medan merparten av barnen inleder sin långa process mot självständighet och börjar skapa sig en identitet tillbringar barn med funktionsnedsättning ofta en betydande del av sin vakna tid som föremål för andras åtgärder: på sjukhus, rehabilitering och ofta spelar funktionsnedsättningen och olikheten en central roll i de dagliga aktiviteterna.

Denna miljö blir det normala för barnet: det kamratstöd barnet får genom möten med andra människor hjälper barnet att skapa sig en identitet som person med funktionsnedsättning, men integrationen i det samhälle där personer utan funktionsnedsättning härskar blir lidande. Barnet eller den unga blir redan i ett tidigt skede du med tanken om att till exempel arbete inte hör till hens framtid eftersom sjukpension är ett betydligt vanligare alternativ i en värld som fokuserar på funktionsnedsättningen.

Om ett barn eller en ung person med funktionsnedsättning växer upp med antagandet att hen kommer att tillbringa sin framtid som arbetslös pensionär, vågar hen inte nödvändigtvis aktivt sträva mot en plats arbetslivet. Det är svårt att tro på sin egen förmåga som arbetstagare om ingen annan heller tror. Det krävs en särskild karaktär för att vika av från den väg som omgivningen färdigt stakat ut. Detta krav på ihärdighet och styrka att gå mot strömmen gallrar bort personer som inte har resurser att ge sig själva en knuff framåt från arbetslivet. Personer med funktionsnedsättning måste ha kämpaglöd för att aktivt eftersträva en sådan ställning som är standard för majoriteten av befolkningen.

Förberedelserna för arbetslivet börjar redan under studietiden. Det skulle vara viktigt att såväl i uppfostran i hemmet som inom specialundervisningen betona att alla har rätt till arbete och att även ungdomar med funktionsnedsättning i regel ska skaffa de kunskaper, färdigheter och nätverk som behövs i arbetslivet: deltagande i rehabiliterings- eller anpassningskurser kan inte ersätta den erfarenhet som ett sommarjobb ger. Redan ett par veckors arbetserfarenhet kan ge den unga kontakter genom vilka personen kan hitta ett långvarigare arbete antingen under studietiden eller efter att ha avslutat studierna.

Genom att uppmuntra unga att arbeta redan i ett tidigt skede ger man dem lika möjligheter att konkurrera om arbetsplatser med personer utan funktionsnedsättning och minskar rekryterarnas orsaker till att låta bli att anställa en person vars kunskaper ligger på samma nivå som eller en bättre nivå än de övriga sökandenas. Genom att utveckla sina färdigheter i arbetssökning och till exempel utnyttja sociala medier i arbetssökningen kan också arbetssökande med funktionsnedsättning öka sina sannolikheter att bli valda för ett arbete.

Ungdomar med funktionsnedsättning ska sporras att i första hand betrakta sig själva genom sina kunskaper och intresseobjekt. En funktionsnedsättning är ett faktum och man måste acceptera de begränsningar den medför, men man får inte låta den bestämma hur livet ska se ut. Detta gäller såväl personen själv som samhällets strukturer. Alla har rätt att göra val som påverkar den egna framtiden oberoende av funktionsnedsättning. Beslutanderätten varken får eller behöver överlåtas till en utomstående.