Förbudet mot diskriminering är ingen åsiktsfråga
Texten publicerades ursprungligen som förord till diskrimineringsombudsmannens årsrapport 2024.
De mänskliga rättigheterna samt likabehandling och jämlikhet ifrågasattes år 2024 i Finland, i Europa och många länder i världen på ett sätt som vi inte hade kunnat föreställa oss för tio eller femton år sedan. Det ramverk för de mänskliga rättigheterna som byggts upp sedan andra världskriget och det förbud mot diskriminering som det innebär målades upp som ett partipolitiskt projekt eller en ideologibaserad åsikt.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 inleds dock:
”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” (Artikel 1.)
Enligt artikel 2 är var och en berättigad till alla de mänskliga rättigheterna utan någon diskriminerande åtskillnad. Likabehandling och jämlikhet och det förbud mot diskriminering som dessa rättigheter medför formades även till ett gemensamt och juridiskt bindande innehåll i avtalen om de mänskliga rättigheterna, som skyddar var och en. För avtalsstaterna som Finland medför diskrimineringsförbudet två dimensioner: å ena sidan förbudet mot diskriminering och å andra sidan skyldigheten att bekämpa och förhindra diskriminering genom att främja likabehandling och jämlikhet.
Trots detta är diskriminering en del av människornas vardag i Finland, såväl barns som vuxnas. Människor diskrimineras genom direkta handlingar, tal eller praxis samt genom indirekta fenomen som ofta är en del av strukturerna och verksamhetssätten. Dessa syns i de kontakter som diskrimineringsombudsmannen mottagit och i de kontakter vi har till olika myndigheter, forskare och medborgarsamhället.
Följderna av diskrimineringen och de samhälleliga kostnaderna är karga: hopplöshet, sorg, rädsla, utanförskap, otrygghet, utmaningar med den mentala hälsan, utanförskap från studier, arbetsliv och samhällets gemenskap. I sin extremaste form syns diskrimineringen som rasistiskt våld, så som skedde i Finland 2024 när två barn blev offer för knivhuggning på grund av sin etniska bakgrund.
Den årliga utredningen som Polisyrkeshögskolan sammanställer över de hatgärningar som kommit till polisens kännedom år 2023 visade att ökningen av antalet hargärningar har fortsatt. År 2023 rapporterades sammanlagt 1 606 stycken hatgärningar, vilket är nästan 30 procent fler än år 2022. Av de hatgärningar som rapporterades 2023 hade 1 092 stycken med entnicitet eller nationell bakgrund att göra. En betydande ökning av speciellt hatgärningarmed funktionsnedsättning eller sexuell läggning som motiv noterades också. Denna utveckling bör få oss alla att stanna upp och fundera över hur vi kan vända utvecklingen.
Brister i verkställandet av statens skyldigheter kan få allvarliga följder och leda till och med till brott mot liv, som den biträdande justitiekanslern lyfte fram i sin utredning om förundersökning av våldsbrott mot kvinnor. Även expertgruppen GREVIO som övervakar Istanbulkonventionen har fäst uppmärksamhet vid myndigheternas brist på att uppskatta våldsrisken och effektivt skydda kvinnor mot våld. Både den biträdande justitiekanslern och GREVIO anser att Finlands lagstiftning är bristfällig till denna del.
I Finland ifrågasattes år 2024 även rättigheterna för de personer som sökt asyl i Finland och det grundlagsenliga absoluta förbudet mot återsändning. Riksdagen stiftade sommaren 2024 en undantagslag som innebär att personer som söker asyl kan skickas bort från Finlands gränser utan att deras asylansökningar undersöks.
Enligt grundlagen ska den offentliga makten säkerställa verkställande av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Jämlikhet och förbudet mot diskriminering är en del av det finska statsskickets hårda kärna. Därmed borde förbudet mot diskriminering och jämlikhet vara en självklar del av arbetet för var och en som utövar den offentliga makten, var sig det är en lagberedare vid ministeriet, polis, fullmäktigemedlem i ett välfärdsområde, riksdagsledamot, en socialarbetare vid funktionshinderservice eller en minister. Likabehandlingen ska säkerställas även inom nya funktioner, som exempelvis när artificiell intelligens blir en allt större del av samhällets processer. Upplevelsen av jämlikhet är viktig med tanke på den övergripande säkerheten i samhället: ett samhälle där var och en upplever respekt för sitt människovärde och delaktighet är starkare då det möter problem och hot.
Förverkligandet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna genom respekten för förbudet mot diskriminering och jämlikhet står som grund för diskrimineringsombudsmannen arbete på det sätt som vår uppgift definieras i diskrimineringslagen och lagen om diskrimineringsombudsmannen.
Året 2024 innehöll även glädjande inslag i anslutning till förverkligandet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Det långsiktiga arbetet som medborgarrörelserna samt aktörerna inom sport och motion har gjort under flera år börjat synas som ett starkare ingripande mot rasism och trakasserier. Den befogenhet att utreda diskriminering inom arbetslivet som ombudsmannen fick år 2023 har stärk tillgången till rättigheter med låg tröskel genom ombudsmannens utlåtanden och förlikningar. Dessutom godkände riksdagen innan årsskiftet en lagändring som innebär att man i regel frångår förlikning när det gäller brott som gäller våld i parförhållanden och nära förhållanden. På så sätt tryggas förverkligandet av brottsansvaret och ställningen för dem som upplevt våld bättre.
Effektiva åtgärder för att ingripa vid diskriminering uppfattas inom Europeiska unionen som en viktig del av unionens arbete för de grundläggande fri- och rättigheterna. Således trädde även i Finland sommaren 2024 direktiven i kraft som säkerställer förutsättningarna för arbetet som jämställdhets- och likabehandlingsorganen utför – i Finland alltså jämställdhetsombudsmannen, diskrimineringsombudsmannen samt diskriminerings- och jämställdhetsnämnden. De viktigaste elementen i direktiven är dessa organs självständighet och oberoende, omfattande rätt till information och övriga befogenheter samt tillräckliga resurser. I Finland medför direktiven sannolikt inte omfattande lagändringar. Det gemensamma budskapet från Europeiska unionen är dock att den som blivit offer för diskriminering med låg tröskel ska ha tillgång till rättsskydd som inte är beroende av de politiska konjunkturerna. Likabehandling och jämlikhet är centrala grundläggande rättigheter inom unionen och en oskiljbar del av unionens grundläggande värden.
Förbudet mot diskriminering är ingen åsiktsfråga.