Diskrimineringsombudsmannens utredning: Åklagarna borde minska på användningen av begränsning av förundersökningar och åtalseftergift vid våld i nära relationer

Diskrimineringsombudsmannen utredde åklagarnas beslutspraxis vid våld i nära relationer. Resultaten av utredningen är oroväckande: Åklagarna strävar inte efter att få våldsverkarna att bli straffrättsligt ansvariga och våldsoffren blir utan skydd. Ett effektivt skydd av våldsoffer förutsätter att myndigheterna självständigt bär ansvaret för att straffa gärningsmännen.

Våld i nära relationer är mycket vanligt i Finland och riktar sig vanligtvis mot kvinnor. Våld i nära relationer är ofta våld i parrelationer där gärningsmannen är en man och offret en kvinna. De internationella människorättsförpliktelserna förutsätter att Finland effektivt bekämpar våld mot kvinnor.

Diskrimineringsombudsmannen utredde åklagarnas beslutspraxis vid våld i nära relationer. Utredningen visar att åtal för våld i parrelationer inte väcks på grund av ömsesidig överenskommelse mellan parterna eller deltagande i medling. Fallen har inte förts till domstol tillräckligt effektivt. När misshandel i nära relationer har ändrats från målsägandebrott till brott som hör under allmänt åtal, innebär det att myndigheternas handlingsskyldighet har utökats. Förverkligandet av straffansvaret ska inte längre vara slumpmässigt och till exempel grunda sig på ett enskilt våldsoffers förmåga eller resurser att agera i straffprocessen.

Enligt utredningen har särdragen hos våld i parrelationer och nära relationer inte beaktats på det sätt som lagstiftaren förutsätter. Diskrimineringsombudsmannen anser att resultaten är oroväckande.

– Utredningen visar att åklagarnas praxis inte alltid har tagit våld i nära relationer på tillräckligt stort allvar, säger diskrimineringsombudsman Kristina Stenman.

– Vid våld i nära relationer har offret en underordnad ställning i förhållande till våldsverkaren. Ett effektivt skydd av våldsoffer förutsätter att våldsverkaren inte via offret har möjlighet att påverka hur straffprocessen framskrider. Därför borde myndigheten självständigt fatta beslut om att väcka åtal, och åtalseftergiften borde inte motiveras med förlikning eller offrets begäran, fortsätter Stenman.

I fall med våld i parrelationen begränsades förundersökningen eller åtalseftergift gjordes i allmänhet av skälighets- eller ändamålsenlighetsskäl. Detta innebär att åklagaren inte ansåg att bestraffning för brottet var skäligt eller ändamålsenligt. I fallen berättades att parterna till exempel kommit överens om saken sinsemellan eller deltagit i medling av brottet.

Diskrimineringsombudsmannen anser att medling inte borde ha lett till att straffprocessen avslutades. Våldsoffret hade i allmänhet avstått från straff- och skadeståndsyrkanden. I besluten framfördes ofta att det använda våldet ansågs vara ringa och att det inte tidigare förekommit våld i parrelationen.

Straffansvar förverkligades inte heller vid våld mot barn

Vid misshandel som riktades mot barn var barnets förälder eller en vuxen som bor i samma hushåll, såsom en styvfar, misstänkt för brott. Begränsning av förundersökningen eller åtalseftergift motiverades vanligtvis med att barnet och familjen var föremål för barnskyddets eller socialarbetets åtgärder. När föräldern hade erbjudits hjälp med att uppfostra barnet ansågs barnet nu omfattas av ett skydd.

Utredningen visar att straffansvaret inte förverkligades vid våld mot barn, utan att barnskyddsåtgärder och socialarbetets åtgärder ansågs vara tillräckliga. Barnets rätt till ett tryggt och våldsfritt liv är ändå en så grundläggande rättighet att en kränkning av den ska betraktas som en särskilt klandervärd handling. Därför bör barnskyddets och socialarbetets åtgärder inte användas som ett alternativ till att väcka åtal.

Finland har inte bekämpat våld mot kvinnor tillräckligt effektivt

I Finland har lagstiftaren redan sedan 1994 betonat det klandervärda i våld i nära relationer och anser att det är viktigt att även lindrigt våld inkluderas i straffsystemet. Diskrimineringsombudsmannens utredning visar dock att detta inte alltid har skett.

Från och med januari 2025 är medling vid våld i nära relationer förbjuden genom lag. Enligt diskrimineringsombudsmannen är det viktigt att förbudet mot medling vid våld i nära relationer ökar förverkligandet av straffansvaret vid våld i parrelationer och nära relationer i polisens och åklagarnas praxis.

– Detta innebär helt enkelt att man i framtiden måste väcka åtal för våld i parrelationer och nära relationer oftare än i nuläget, konstaterar Stenman.

Mer information och intervjuförfrågningar:

• Utredning: Esitutkinnan rajoittaminen ja syyttämättä jättäminen pari- ja lähisuhdeväkivallassa (PDF)

Mer information om utredningen

Det material som användes i utredningen utgjordes av ett slumpmässigt urval av beslut om begränsning av förundersökning och åtalseftergift vid misshandelsbrott (strafflagen 21:5–7) 2022. Antalet beslut om våld i parrelationer och nära relationer som var föremål för närläsning uppgick till 200. Nästan 60 procent av våldet i nära relationer skedde i ett parförhållande, cirka 30 procent riktades mot barn och 10 procent gällde andra nära relationer.

Våldet i parrelationer var kraftigt könsrelaterat. I cirka 71 procent av fallen var en man misstänkt för brott och i cirka 72 procent av fallen var en kvinna målsägande. I fallen i utredningsmaterialet var kvinnan mycket sällan den enda parten som misstänktes för våld i parförhållandet.

Av misshandelsbrotten mot barn var 60 procent av de misstänkta män och 40 procent kvinnor. En något större andel av de målsäganden som var barn var flickor än pojkar.

Diskrimineringsombudsmannen rapporterar om våld mot kvinnor

Diskrimineringsombudsmannen är en självständig och oberoende myndighet som främjar likabehandling och ingriper i diskriminering. Ombudsmannen har sedan 2022 fungerat som rapportör om våld mot kvinnor. Rapportörens uppgift är att följa upp våld mot kvinnor och våld i nära relationer, hur internationella förpliktelser uppfylls och hur den nationella lagstiftningen fungerar.

14.01.2025