Att bygga upp förtroende mellan människohandelsoffret och den som hjälper är en långsam process

Jag blev tillfrågad att komma och bistå en ung kvinna vid ett förhör där hon var misstänkt för brott. I början av förhöret var kvinnan rädd och reserverad. Hon förstod helt klart inte hur hon hade hamnat i den situation hon befann sig i. Av kvinnans berättelse framgick det väldigt snabbt att hennes position borde ändras från misstänkt till målsägande. Det fanns skäl att misstänka att kvinnan fallit offer för människohandel. Hon inkvarterades i ett skyddshem och överfördes till nationella Hjälpsystemet för offer för människohandel.

Kvinnan förhöll sig till en början väldigt misstänksamt gentemot både mig och utredaren, vilket bland annat tog sig uttryck i att hon deltog i förhören ytterst motvilligt och svarade undvikande på frågorna. Det hölls flera förhör och vi såg till att de inte höll på några längre stunder. Mellan förhören åkte jag och träffade kvinnan i skyddshemmet samt talade med henne i telefon. Det var fint att märka att i takt med att förhören framskred så växte i sakta mak kvinnans förtroende för de personer som erbjudit henne hjälp. Vid varje förhörstillfälle vågade kvinnan berätta lite mer om delvis mycket känsliga saker som hon råkat ut för. Senare vid tingsrättens huvudförhandling och i skydd av en skärm vågade kvinnan berätta modigt och detaljerat om sina erfarenheter.

Det här fallet är ett exempel på hur vi i dag som bäst kan identifiera ett offer för människohandel, erbjuda hen nödvändiga stödtjänster och genom det här också öka sannolikheten för att misstänkt brott blir utrett. Det kan ta tid att bygga upp ett människohandelsoffers förtroende för biträdet, polisen och andra hjälpinstanser och man bör avsätta tillräckligt med tid för det här. Att straffprocessen lyckas har en stor betydelse för offrets återhämtning.

Tingsrätten dömde kvinnans utnyttjare för människohandel. Domen ändrades inte i hovrätten.