Anställdas regnbågsorganisationer bör utnyttjas i den offentliga sektorns likabehandlingsarbete
Ansvaret för främjande av likabehandling ligger i första hand på en myndighet som institution. Anställda inom den offentliga sektorn har dock själva som fritidsverksamhet börjat främja likabehandling i sina organisationer. Detta har ansetts behövas bland annat bland poliser och lärare som har bildat föreningar såsom Regnbågspoliserna och Regnbågslärarna. De här organisationerna är väldigt viktiga och de bildar trygga sammanhang för regnbågspersoner. Vi vet från forskningen att bara 8 % av dem som hör till sexuella minoriteter är helt öppna i arbetslivet och organisationer som de här främjar likabehandling i arbetslivet också på ett bredare plan. En myndighet måste ändå som institution främja likabehandling och det här ansvaret får inte landa på till minoriteter tillhörande enskilda personers axlar.
Enligt diskrimineringslagen är myndigheter, privata aktörer med ett offentligt förvaltningsuppdrag, utbildningsanordnare, anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken samt arbetsgivare skyldiga att i sin verksamhet främja likabehandling. Syftet med främjande av likabehandling är att förebygga diskriminering, trygga den faktiska jämlikheten av alla människor samt att avskaffa ojämlikhet i samhället som orsakas av diskriminering.
Regnbågspoliserna och Regnbågslärarna är relativt nybildade föreningar vars mål är att främja likabehandling inom polisen och bland lärarna. Finlands Regnbågspoliser rf är en förening som bildades av nuvarande och tidigare anställda inom polisens förvaltningsområde. Föreningens mål är att främja likabehandlingen av sexuella minoriteter och könsminoriteter som anställda inom polisorganisationen och i all polisens verksamhet. Föreningens verksamhet har som mål att främja medborgarnas förtroende för polisen i minoritetsfrågor.
Enligt Seta är syftet av regnbågslärarnas förening bland annat att ge regnbågslärare möjligheter att bilda nätverk och få kamratstöd, att normalisera och göra mångfalden av kön och sexualitet synlig på läroanstalter samt att minska diskriminering och främja arbetsron av regnbågslärare.
Ansvaret för främjande av likabehandling ska ändå ligga på hela organisationen, inte på enskilda tjänstepersoner. Man kan till exempel inte outsourca främjandet av likabehandling till anställdas regnbågsförening, men det är viktigt att dra nytta av föreningarna i likabehandlingsarbetet om föreningarna själva har resurser och vilka till detta. En icke-diskriminerande verksamhetskultur ska också prägla hela organisationen uppifrån och ner i all verksamhet. Enligt diskrimineringslagen är myndigheterna också skyldiga att upprätta en likabehandlingsplan för att främja likabehandling. Upprättandet av en likabehandlingsplan kan ses som ett minimikrav, och det är tyvärr också på den nivån som främjandet av likabehandling ofta stannar. Likabehandlingsplaner är av varierande kvalitet, och det är inte självklart att planerna omsätts i praktiken.
Regnbågsorganisationernas syfte är säkert inte enbart att bilda nätverk, utan också att främja likabehandling i hela organisationen. Det finns ingenting i dessa föreningars målsättningar som lagen inte förpliktigar myndigheterna att ordna på ett annat sätt än som fritidsverksamhet. Anser de anställda alltså att den offentliga sektorn har blivit efter i likabehandlingsutvecklingen eller försummat sin lagstadgade uppgift?
Regnbågsföreningarna som en del av myndigheternas likabehandlingsplanering
Organisationer ska bedöma förverkligandet av likabehandling i sin nuvarande verksamhet så att likabehandlingen ska kunna främjas planmässigt. Detta kan förutsätta att myndigheten hör till exempel organisationer som representerar personer som kan bli utsatta för diskriminering samt andra intressentgrupper. Regnbågspoliserna och Regnbågslärarna är exempel på nya föreningar som bör utnyttjas i utvecklingen av den offentliga sektorns likabehandlingsarbete. De kan erbjuda kunskap och vision som är en enastående resurs för den offentliga sektorn.
Det finns inget hinder för hörande av dessa grupper i likabehandlings- eller strategiarbetet och vid utformningen av processer. Ofta görs dessa grupper delaktiga endast i likabehandlingsarbete som är separat från organisationens dagliga arbete, och vikten av deras synvinklar till exempel förbises vad gäller rekryteringar, introduktionen i arbetet inom organisationen eller utbildningen av de anställda.
Förbudet mot diskriminering räcker inte ensamt, utan organisationerna ska vidta konkreta och aktiva åtgärder för att främja likabehandling. Nu är det hög tid att ta vara på dessa ypperligare möjligheter till det. Regnbågsorganisationer bör ses som en typ av brobyggare. De har tillgång till båda kulturerna: den yrkesmässiga kulturen och minoritetskulturen. De önskvärda ändringarna begränsas inte till polisen eller lärarna, utan de har betydelse för hela samhället. Om den interna likabehandlingen inom polisen och bland lärarna inte blir verklighet kan den reflekteras till exempel i undervisningen och minoriteternas förtroende för polisen.
