”vad känslan av skam för med sig”
Bland flödet av människor som strömmar genom en transitförläggning för asylsökande årligen träffar vi ofta på dem som har fått sin frihet berövad i människohandelns namn. För många av dessa offer är människohandel ett okänt begrepp, men de berättar om drömmar som gått i kras och om hur någon utnyttjat dem i ett sårbart läge för sin egen vinning.
Vi som tar emot och inkvarterar dessa människor har fått öva oss i lyhördhet och i känslighet för att känna igen dem som behöver bli identifierade som människohandelsoffer. Under de år jag jobbat som socialarbetare på vår flyktingförläggning har jag fått lära mig mycket genom att lyssna till mina klienters berättelser. Genom dessa möten har jag lärt mig att det är viktigt att först notera sårbarheten och utsattheten och stanna upp inför det för att lära sig känna igen potentiella offer för människohandel. Jag har reflekterat över vad sårbarhet betyder i olika samhällskontexter, speciellt i patriarkala sammanhang och har sett vissa mönster upprepa sig. Om en kvinna med bakgrund i ett patriarkalt samhälle börjar sin berättelse med att hennes pappa dog tidigt ger det genast en signal om att hon växt upp i ett utsatt läge, speciellt om det inte heller funnits några bröder i familjen som kunnat skydda henne. Avsaknad av patriark i familjen märks också bland dem som berättar att pappan hade flera fruar och det inte funnits någon man närvarande i hushållet som tagit hand om försörjningen. Flickor från liknande hemförhållanden är speciellt sårbara och lätta offer för människohandlarna.
Jag har också tänkt mycket på vad känslan av skam för med sig, speciellt då man har sin bakgrund i ett kollektivistiskt samhälle. Också i vårt finska samhälle talat vi om att ”häpeä tukkii suun” (ungefär skammen tystar), men i de sammanhang som skammen har en kollektiv dimension så har det oftast riktigt allvarliga konsekvenser om det skamfyllda blir avslöjat. I mina klientmöten har jag fått öva mig i att bemöta människor som bär på skam och har märkt att det är en svår konst. Jag har ändå lagt märke till att enkla saker som ett lugnt tonfall och ett avväpnande kroppsspråk har stor betydelse för att också den skamfyllda berättelsen ska våga berättas. Att sen sätta ord på och klargöra vem som är förövare och vem som är offer brukar också hjälpa och att ge möjlighet att identifiera sig med andra i liknande situation via exempel kan också ge en känsla av lättnad. Att lyssna till det subtila som kanske nämns bara i förbifarten kan ge många ledtrådar att spinna vidare på.
Bemötande av skam och igenkännande av kontextuell sårbarhet ser jag som viktiga nycklar för att känna igen människohandelsoffer, och jag ville därför dela mig av dessa två insikter som jag upplever att gett mig bättre beredskap och ökad känslighet i samtalet och mötet med dessa klienter.
