Verksamheten mot människohandel förutsätter tvärsektoriellt samarbete

Jag har arbetat som polis i mer än tjugo år och som utredningsledare i nästan tio år. I egenskap av brottsutredare har jag deltagit i utredningar av väldigt varierande brott. I mitt arbete som utredningsledare har jag under den största delen av tiden ansvarat för utredningen av allvarliga brott, i huvudsak sexualbrott samt våldsbrott och sexualbrott riktade mot barn. Människohandelsbrott stötte jag på i förundersökningar, men bara ibland.

I december 2018 började jag arbeta som polisinspektör på inrikesministeriet, där min uppgift är att fungera som sakkunnig vid brott riktade mot barn och kvinnor. Lite senare fick jag också ansvar för människohandelsärenden. Detta öppnade en intressant dörr för mig. Jag håller ännu på att sätta mig in i temat, men jag har märkt hur omfattande kunskaperna i Finland är, både på ministerienivå, vid andra myndigheter och på organisationsnivå. Från första början har samarbetet med Finlands nationella rapportör om människohandel varit synnerligen viktigt.

På statsrådsnivå har jag märkt hur viktigt det är att människohandelsoffrens rättigheter tryggas och att offren stöds så att de kan återhämta sig. Dessa var givetvis bekanta och viktiga angelägenheter också i polisens operativa verksamhet, men i det traditionella tankesättet inom polisen ligger fokus på gärningsmannen: ”Vi tar fast rövaren”. 

Poliser som utreder brott och sexualbrott riktade mot barn lär sig dock att möta offren och förstår i större utsträckning vikten av samarbete mellan flera myndigheter. I utredningen av brott mot barn är det viktigt att förstå att den ledande tanken i all verksamhet ska vara barnets bästa. Samarbetet med socialmyndigheterna är av största vikt. Ända från början av förundersökningen ska utredningen ledas och det är till allas fördel om olika sakkunniga, såsom social- och hälsovårdsmyndigheterna, åklagarna och yrkespersoner inom rättspsykiatrin för barn och unga, deltar i utredningen av fallet. Genom myndighetssamarbetet får barnet och dess familj den bästa möjliga hjälpen.

Behoven i förundersökningarna av människohandelsbrott är långt desamma. Fenomenet bakom människohandelsbrotten ska utredas och det måste kunna avslöjas. Polisen utför förundersökningen, men det räcker inte. Människohandelsoffret behöver stöd och det tar tid för offret att återhämta sig. Verksamheten mot människohandel förutsätter tvärsektoriellt samarbete. Ingen aktör kan nå resultat ensam i arbetet mot människohandel, utan det krävs samarbete mellan olika aktörer inom olika branscher och på detta borde man satsa i koordineringen.