Tullen förstärker kunnandet om likabehandling i sin övervakningspraxis

Tullen och diskrimineringsombudsmannen har gått igenom Tullens praxis, anvisningar och utbildning för att säkerställa likabehandling i Tullens arbete. Som ett resultat av samarbetet utvecklar Tullen sin nuvarande utbildning och sina anvisningar för att förebygga diskriminering.

En offentlig diskussion om Tullens tillvägagångssätt uppstod i mars 2019 i samband med en identitetskontroll i Vasa hamn. Ombudsmannen kontaktade Tullen i våras för att ta reda på hur Tullen beaktar förbudet mot etnisk diskriminering i sin övervakningsverksamhet och för att främja likabehandling i Tullens praxis. Initiativet ledde till flera möten och diskussioner mellan diskrimineringsombudsmannen och Tullen.

Fallet i våras handlade om huruvida Tullen hade agerat i strid med diskrimineringslagen i en situation i Vasa hamn. Tullen hade stoppat en del av passagerarna som gått av ett fartyg i syfte att få tag på en viss person och kontrollera denna. Alla passagerare som stoppades var mörkhyade.

Tullen hade, enligt redogörelsen till ombudsmannen, utifrån namnet och nationaliteten på personen som man letade efter gjort ett antagande om personens hudfärg. För att utföra övervakningen och hitta personen i fråga hade Tullen fått information om personens namn, kön, ålder och nationalitet.

Diskrimineringsombudsmannen framförde i sin synpunkt till Tullen att det i den aktuella situationen inte nödvändigtvis var proportionerligt på det sätt som diskrimineringslagen kräver, att förlita sig på ett antagande om personens hudfärg. Ombudsmannen anser att Tullen borde ha säkerställt att de enskilda tulltjänstemännen har fått tillräcklig utbildning och tillräckliga anvisningar om hur och i vilken omfattning etnicitet och i synnerhet ett antagande om en sökt persons hudfärg kan användas vid övervakningsverksamhet och när man inte kan göra det. Denna typ av bedömningar som förutsätter överväganden från fall till fall är mycket svåra att göra utan en utbildning där förbudet mot diskriminering behandlas mycket grundligt.

Ett resultat av denna process är att Tullen utvecklar sin nuvarande utbildning och sina anvisningar. Tullen ordnar en utbildning om förbudet mot diskriminering för personer som genomför övervakning och utfärdar anvisningar där förbudet mot diskriminering beaktas. Som underlag för Tullens likabehandlingsplan som ska uppdateras genomför Tullen dessutom just nu en grundlig utvärdering av sin verksamhet för att förebygga diskriminering och främja likabehandling. Likabehandlingsplanen är en plan för främjande av likabehandling som krävs av alla myndigheter enligt diskrimineringslagen.

Enligt Tullens generaldirektör Hannu Mäkinen vill Tullen främja likabehandling i sin verksamhet. 

- Tullen diskriminerar inte och godkänner inte diskriminering i någon form. I praktiska situationer kan det uppstå tillfällen som kan leda till tankar kring diskrimineringsdrag. Situationerna kan vara svåra att bedöma, särskilt vid tidsbrist. Tullen har utbildat sin personal för att de anställda skulle ha färdigheter att bedöma praktiska situationer så att eventuella misstankar om diskriminering inte skulle uppstå. Dock finns det orsak att effektivera utbildningen och fördjupa den för diskrimineringsfrågors del. Tullen samarbetar gärna med diskrimineringsombudsmannen i planering och genomförande av utbildningen. Tullen håller också på att uppdatera sin jämställdhets- och likabehandlingsplan. Detta arbete och utbildningen som hör till möjliggör för sin del hanteringen av faktorer som siktar på att förebygga diskriminering, säger generaldirektör Hannu Mäkinen

Diskrimineringsombudsman Kirsi Pimiä är nöjd med samarbetet med Tullen.

- Det är bra att Tullen nu under hösten effektiverat sin verksamhet för att förebygga diskriminering. Det är viktigt att de enskilda tjänstemännen i fortsättningen får anvisningar och utbildning i tillräcklig omfattning för att de skall kunna avgöra vilka åtgärder som är proportionerliga i relation till åtgärdernas målsättning, konstaterar diskrimineringsombudsman Kirsi Pimiä.

Särbehandling på grund av etnicitet är endast sällan godtagbart

När diskriminering förebyggs och även när diskriminering bedöms i en konkret situation måste man beakta diskrimineringslagen, grundlagen och relevant internationell rätt och EU-rätt och relaterad rättspraxis. Av diskrimineringsgrunderna är etniskt ursprung en särskilt starkt skyddad egenskap i lagstiftningen och särbehandling på grund av den är endast sällan godtagbart. I praktiken har myndigheten oftast olika bakgrundsinformation till sitt förfogande och därför ska en myndighet inte rikta sina åtgärder mot någon person enbart på grund av hudfärgen – detta skulle vara ett tydligt fall av förbjuden etnisk diskriminering.

När en säkerhetsmyndighet söker en efterlyst person eller en person som misstänks för lagstridig verksamhet har myndigheten, beroende på situationen, tillgång till olika bakgrundsuppgifter. Det kan vara ett mycket precist signalement på personen eller till exempel personens namn, kön, ålder och nationalitet. Om det inte finns ett fotografi på personen som söks eller annan information om personens utseende, till exempel hudfärg, är det enligt diskrimineringslagen situationen som avgör om myndigheten får ge betydelse åt antaganden om den sökta personens hudfärg, som baseras på personens namn eller nationalitet.

Betydelsefulla omständigheter vid detta övervägande är hur viktigt syftet som tryggas med myndighetsverksamheten är, såsom brottsmisstankens allvarlighetsgrad, och hur proportionerliga de valda medlen är i förhållande till ifrågavarande syfte och situation. Särbehandling av människor på grund av ursprung är inte tillåtet ens i ett godtagbart syfte som att hitta en person som misstänks för brott, om medlet som används i den aktuella situationen är osakligt eller överdimensionerat. Det är också diskriminering om hänvisning till ett antagande om hudfärgen inte är nödvändigt för att personen som söks kan hittas med något annat medel som överensstämmer bättre med likabehandling. En annan väsentlig omständighet vid bedömningen är i hur stor grupp man letar efter personen.

Om Tullen eller till exempel polisen överväger att låta antagandet om hudfärg ha betydelse för att hitta en person, måste man i enlighet med diskrimineringslagen alltid bedöma om syftet är godtagbart och om medlet är proportionerligt.

Diskrimineringslagen innehåller bestämmelser om diskrimineringsgrunderna, de olika formerna av diskriminering och att diskriminering kan grunda sig på ett antagande om en person. Vid bedömningen av diskriminering har det ingen betydelse om det har funnits ett syfte att diskriminera, dvs. huruvida motivet för agerandet har varit till exempel rasistiskt eller på annat sätt diskriminerande. Långt ifrån alla fall av diskriminering har ett medvetet eller ens omedvetet negativt syfte – orsaken till diskriminering är ofta att agerandet baseras på diskriminerande praxis eller strukturer som inte har identifierats eller på avsaknad av utbildning i icke-diskriminerande tillvägagångssätt.

Säkerhetsmyndigheterna ska främja likabehandling

Diskrimineringslagen innehåller bestämmelser om myndigheternas särskilda skyldighet att främja likabehandling. Därför ska myndigheterna bland annat försäkra sig om att personalen har fått tillräckliga anvisningar för att kunna agera på ett sätt som beaktar förbudet mot diskriminering. Det är mycket viktigt att säkerhetsmyndigheterna såsom Tullen säkerställer att deras tillvägagångssätt inte kränker förbudet mot etnisk diskriminering.

Bara det att personer upplever etnisk diskriminering har allvarliga och negativa konsekvenser som inte stannar vid individen, utan får en vidare, samhällelig betydelse. Undersökningar visar att upplevelser av etnisk diskriminering bland annat medför minskad tilltro till myndigheterna och en känsla av utanförskap. Säkerhetsmyndigheterna ska därför säkerställa att deras verksamhet inte i onödan ger upphov till upplevelser av etnisk diskriminering. Det är också viktigt att man motiverar en åtgärd för personen som utsätts för den, om det är möjligt i den situation som råder.

27.11.2019