Samers rättigheter förverkligas i domstolar, men till ett högt pris

För ett tag sedan firades samernas nationaldag och den samiska flaggan hissades upp i många flaggstänger. Samernas ställning som urfolk skulle dock behöva daglig uppmärksamhet för förverkligande av deras lagliga rättigheter. Idag kräver detta långa domstolsprocesser.

En lång och betydelsefull rättsprocess avslutades nyligen i Sverige. Högsta domstolen i Sverige beslöt att den renskötselrätt som tillkommer samebyn Girjas, omfattar även ensamrätt till jakt och fiske på det aktuella, av svenska staten ägda området. I och med detta är svenska staten förhindrad att upplåta dessa rättigheter till utomstående.

Att få sina rättigheter bekräftade genom domstolsprocesser är dock inte lätt. Rättegången i Girjas-målet har krävt enorma ansträngningar och har inneburit stor börda för den berörda samebyn och andra inblandade. Det har tagit över 10 år att mala genom alla tre rättsinstanser som behandlat ärendet; rättegångskostnaderna uppgick slutligen totalt till tre miljoner euro. Efter domen har många samer upplevt rasistiska påhopp, vilket även Sveriges statsminister fått ingripa mot. En förklaring till dessa negativa reaktioner kan vara den i både Sverige och Finland konstaterade dåliga kunskapen om samer och särskilt om de rättigheter som tillerkänts samer som urfolk internationellt. Domstolsutslagen har därför även en upplysande funktion, som en påminnelse om var samers rättigheter grundar sig i.

I Girjas-målet belystes samers historia under den svenska statsmakten. I Sverige får bara samer ägna sig åt renskötseln och verksamheten bedrivs i enheter som kallas för samebyar. 

Enligt svensk rennäringslag utgör jakt och fiske en del av samers renskötselrätt, oavsett vem som äger marken. Enligt nämnda lag har dock inte samer rätt att upplåta rätten till jakt och fiske till andra. På områden som tillhör staten, s.k. kronmarker, har denna rätt tillkommit staten och beslut om upplåtelse har fattats regionalt av länsstyrelser. Möjligheten för utomstående att utöva fiske och småviltsjakt i renskötselområden utökades kraftigt under 1990-talet.

Girjas sameby väckte talan mot svenska staten och krävde ändring i saken. Samebyn hänvisade till Sveriges grundlag och internationell rätt och krävde att jakt- och fiskerätten skulle tillhöra samer exklusivt, varför staten inte hade rätt att upplåta dessa till utomstående.

Högsta domstolen resonerade grundligt kring frågan, hur de till renskötseln knutna jakt- och fiskerätterna hade utvecklats och praktiserats under de gångna århundradena i Girjas renskötselområde, som kommit i svenska statens ägo. I domen tryckte man särskilt på kravet i olika folkrättsliga källor att respektera urfolkens sedvanor vid tillämpning av den nationella rätten. Rätten konstaterade till exempel att artikel 8.1 i FN-konventionen ILO 169 som berör sedvanerätten, faktiskt har principiell betydelse i ärendet, trots att Sverige – i likhet med Finland – inte ratificerat nämnda konvention.

Sveriges rättssystem innehåller också rättsinstitutet urminneshävd, som till stor del liknar sedvanerätten. Urminneshävd är något man hänför sig till särskilt i fall av långvarigt nyttjande av mark och den erkänns i svensk fisk- och jaktlagstiftning. Högsta domstolen landade i slutsatsen att samers rättigheter inom detta område grundade sig på just urminneshävd. Samer hade nyttjat marken redan i hundratals år, varför de hade rätt till området enligt urminneshävd. Trots att svenska staten redan från mitten av 1700-talet och särskilt genom den första renbeteslagen år 1886 hade börjat begränsa samers rättigheter, så hade det inte ändrat förhållandena inom detta på ett så avgörande sätt, att det skulle fråntagit samer deras rätt till marken enligt urminneshävd. Högsta domstolen ansåg därför att samebyn hade exklusiv rätt till jakt och fiske inom området och därför också rätt att bestämma över utomståendes möjlighet att jaga och fiska på området.

Domen i Girjasmålet är betydelsefull. Förutom själva domslutet, så innehåller domskälen även flera andra principiellt viktiga ställningstaganden, som kan få betydelse i rättegångar om samers rättigheter i hela Sápmiområde. Rätten konstaterar till exempel, att den inte har någon anledning att frångå gängse praxis om bevisbördans fördelning, men observerar samtidigt statens priviligierade ställning i fråga om tillgång till skriftligt källmaterial och konstaterar möjligheten att de skrivna historiska källorna kan innehålla felaktigheter till förmån för myndigheter.  Just bristen på historiskt bevismaterial är ofta ett stort problem när urfolken ska försvara sina rättigheter. Det är därför viktigt att rätten observerade denna obalans mellan parterna.

I Finland pågår en liknande process. Fallet handlar om samers rätt att fiska utan tillstånd av Skogsstyrelsen. Tingsrätten i Lappland ansåg att svarandena som hade åtalats för olovligt fiske, hade rätt till fiske i sin hem älv Vetsijoki, som en väsentlig del av i grundlagens 17 § 3 mom. fastställda rätt för urfolk att upprätthålla och utveckla sin kultur. Tingsrättens dom är ett viktigt erkännande av samers grundlagsenliga rättigheter i belysning av internationell rätt. Åklagaren har överklagat domen direkt till högsta domstolen, med svarandenas godkännande. Avgörandet förväntas komma inom kort.

Dessa rättegångar har dock sitt pris, och inte bara i pengar vilket vi nämnde redan inledningsvis. Det är särskilt tråkigt att Girjas-domen också fört till ytan den söndring som staten en gång skapat mellan samer som tillhör samebyar och samer utanför dessa, vilket uttrycks i rädsla för hur domen kan påverka de olika samiska gruppers möjligheter. Samer har trängst och trängs alltjämt till mindre och mindre ytor, bort från sina traditionella näringar.

Vi kan bara hoppas att Girjas- och andra kommande rättsfall rörande samers rättigheter i slutändan kan leda till att lagstiftaren uppmärksammar vilken uppoffring det kräver av samer att söka sin rätt via enskilda rättsprocesser. Det vore önskvärt att vår lagstiftning redan i utgångsläge styrde samhällets olika aktörer att förverkliga alla samers rättigheter som urfolk. Finland och Sverige har ett stort ansvar. Här finns ett urfolks hem.