Praxisen med främlingspass en struktur som orsakar djupt mänskligt lidande
Blåbandsstiftelsens representanter skrev (HS 20.4) om hur problemen med främlingspass syns på gräsrotsnivå. Diskrimineringsombudsmannens observationer motsvarar författarnas erfarenheter. Till exempel kan många afghaner ha svårigheter att skaffa sig ett pass från sin medborgarstat på grund av att de inte nödvändigtvis har varit i Afghanistan.
Somalierna är i den sämsta situationen, eftersom Finland inte godkänner resedokument beviljade av Somalia. Således kan de med anledning av sitt medborgarskap inte få uppehållstillstånd till exempel för arbete eller studier. Ombudsmannen anser att det gällande rättsläget strider mot diskrimineringslagen. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna undersöker för närvarande om Finlands praxis också bryter mot artikeln om likabehandling i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Enligt lagrummet om främlingspass kan pass redan nu beviljas av särskilda skäl. Om en ändring av praxisen anses kräva en lagändring behöver den inte vara stor. Ändringen skulle till exempel inte försvaga de lagstadgade förutsättningarna för uppehållstillstånd som beviljas på grund av arbete eller familjeband, utan avskaffa onödiga hinder för att i enlighet med regeringsprogrammet göra uppehållet officiellt. Samtidigt är det fråga om att främja likabehandling på det sätt som lagen och grundlagen förutsätter.
Praxisen med främlingspass och papperslöshet är exempel på strukturer som orsakar djupt mänskligt lidande och som inte handlar om ett orubbligt naturtillstånd utan om lagstiftning. Det senare uppstår genom politiska beslut. I en rättsstat ska nödrop från personer som direkt är föremål för reglering sätta gränser för paragrafernas innehåll och hur de tillämpas. Vad som är mänskligt ur individens synvinkel är ändamålsenligt ur samhällets synvinkel.
