Hjälpsystemet fungerar då offret får den hjälp hen behöver

Människohandel är en form av utnyttjande där offret inte utan hjälp har möjlighet att frigöra sig från utnyttjandet. Detta har vi inom Finlands nationella hjälpsystem för offer för människohandel kunnat konstatera under våra snart femton verksamma år. Under denna tid har hjälpsystemet utvecklats från att vara en nybörjare när det gäller att hjälpa offren, till en central aktör i arbetet mot fenomenet människohandel och mot den konkreta människohandeln.

Hjälpsystemet för offer för människohandel har ett journummer, som för några år sedan fick ett samtal av polisen. Polisen misstänkte människohandel vid några restauranger och flera personer var akuta människohandelsoffer. En del av dem levde i parförhållande och hade också barn. Polisen skulle göra ett tillslag och planen var att ta in både de misstänkta och offren till polisinrättningen. Polisens intresse var förstås att reda ut brottet, men också att samtidigt se till att offren inte skulle bli utan stöd. Polisen hade händerna fulla med förundersökningen av det omfattande brottet och det var därför viktigt att polisen i bemötandet av offren fick handräckning av en instans med kännedom i människohandelsärenden. Man oroade sig också för att polisen skulle vara en skrämmande myndighet för offren. Offren kunde då ha svårt att lita på det polisen säger och den hjälp som polisen kunde bistå med. Man kom överens om att en anställd från hjälpsystemet är närvarande vid polisinrättningen under dagen för tillslaget och träffar offren om de så önskar.

Dagen på polisinrättningen blev både lång och tung för alla. Allra tyngst var dagen förstås för offren, som var rädda och psykiskt pressade och inte visste vad som hände. Det uppdagades att många av offren hade blivit utnyttjade i många år och att de helt hade varit i förövarnas våld. De var utmattade och visste inte något om sina egna omständigheter, som vem som ägde bostaden de bodde i, hur hemstaden såg ut utanför resan mellan bostaden och arbetsplatsen eller vilket slags uppehållstillstånd de hade. I diskussionerna med den anställda från hjälpsystemet började de få en bild av att de utsatts för ett allvarligt brott, att de hade rättigheter och att de inte var misstänkta för något. De hade massor med frågor om praktiska saker i vardagen, om möjligheterna att få hjälp, om uppehållstillstånden och straffprocessen. Offren upptogs i hjälpsystemet för människohandelsoffer.

De misstänkta greps under samma dag, men polisen kunde inte med säkerhet säga om man kände till eller hade tagit fast alla misstänkta. Därför ordnade hjälpsystemet trygg inkvartering åt offren redan till samma kväll. Samarbetet mellan polisen och hjälpsystemet hade redan visat sin potential, men arbetet med att hjälpa offren hade bara börjat. Ett intensivt samarbete mellan hjälpsystemet, kundernas hemkommun, Brottsofferjouren och polisen inleddes. Vänverksamheten vid Finlands Röda Kors och självklart också kundernas rättsbiträden och arbets- och näringstjänster kom också med. Samarbete med skolan och daghem behövdes också. Hjälpsystemet för offer för människohandel gav konsultationer åt myndigheterna vid kommunen och koordinerade samarbetet mellan de olika instanserna. Det viktigaste i arbetet med att hjälpa kunderna var att handleda och stöda dem, så att de kunde börja styra över sitt eget liv.

Tingsrätten dömde förövarna för människohandel och domen höll också i besvärsinstanserna. Detta trots att en del av offren under den flera år långa tiden för brottet hade besökt sitt hemland och återvänt till Finland för att arbeta under de utnyttjande förhållandena. Metoderna för att kontrollera offren och begränsa deras frihet var psykiska. Förövarna dömdes att betala skadestånd åt offren och betydande summor i lönefordringar. Vinningen av brottet var ekonomiskt sett enorm.

Vad lärde vi oss? Vi fick erfarenhet och bekräftelse av att ett fördomsfritt och gott samarbete bär frukt. Vi förstod att samarbete behövs både på ett allmänt och ett mera specifikt plan. På ett allmänt plan, eftersom hela händelsekedjan fick sin början från daghemspersonalens iakttagelser och oro. För att man ska kunna identifiera människohandel och hjälpbehovet behövs det alltså information från en bred front.  På ett allmänt plan, eftersom man kan svara på många av offrens hjälpbehov med allmänna tjänster inom social- och hälsovården. 

Men det behövs också ett mera specifikt samarbete. Det behövs särskild sakkunskap, som kan ge människohandelsspecifik information och rådgivning åt offren och de myndigheter som hjälper dem. I det här fallet var det viktigt både för offren och polisen att polisen inte själv behövde leta fram olika samarbetsinstanser. Hjälpsystemet fungerade som kontaktinstans. Det behövs särskilda strukturer som akut kan besvara offrens omedelbara och ofta också intensiva hjälpbehov. Om hjälpsystemet involveras redan från början, blir det också möjligt att omedelbart få stöd. Man kan konstatera att det är en framgångshistoria för hjälpsystemet varje gång ett offer får hjälp via oss.