Försämringar av asylsökandes rättigheter utan övergångsbestämmelser är oskäliga för individer

Asylsökandes och i bredare bemärkelse utlänningars rättigheter har försämrats på många sätt och i hög grad. I stället för en total reform av utlänningslagen har förändringarna genomförts fragmentariskt utan en helhetsbild av hur överlappande och efterföljande lagändringar påverkar förverkligandet av de mänskliga rättigheterna.

Diskrimineringsombudsmannen har i sin nyligen publicerade årsrapport gett preliminära bedömningar av till exempel konsekvenserna för personer som beviljats internationellt skydd. Giltighetstiden för uppehållstillstånd inom internationellt skydd har förkortats samtidigt som villkoren för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap, såsom krav på vistelsetid, har skärpts. Detta ökar osäkerheten om framtiden för personer som bor i Finland med uppehållstillstånd.

Lagstiftningen reformeras utan ordentliga övergångsbestämmelser

Samtidigt har man i många fall inte inkluderat ordentliga övergångsbestämmelser i regleringen. En övergångsbestämmelse är en regel i en lagändring som förklarar hur den gamla och nya lagen ska tillämpas vid en lagändring. Övergångsbestämmelser säkerställer att lagändringar sker smidigt. I en övergångsbestämmelse kan det till exempel föreskrivas att den nya lagstiftningen endast ska tillämpas på ansökningar som lämnas in efter att den nya lagen trätt i kraft. Utan ordentliga övergångsbestämmelser ges inte de personer som påverkas av lagändringen möjlighet att anpassa sig till det nya regelverket och förutse dess konsekvenser för deras ärende.

Avsaknaden av övergångsbestämmelser innebär för en asylsökande att om personen har ansökt om asyl under den tidigare lagstiftningen, men beslutet fattas först efter att den nya lagstiftningen trätt i kraft, tillämpas den nya lagen vid prövningen av ansökan. Detta innebär bland annat kortare uppehållstillstånd.
Avsaknaden av övergångsbestämmelser leder också till att en tidigare inlämnad arbetsbaserad uppehållstillståndsansökan, vars behandling fördröjts, inte prövas om personen har haft eller har en asylansökan under behandling.

Bristen på övergångsbestämmelser samt långa behandlingstider kan leda till oskäliga resultat

Särskilt problematiskt är att behandlingstiderna för asylansökningar hos Migrationsverket har blivit allvarligt förlängda. I huvudsak ska asylansökningar behandlas inom sex månader, och som längst får behandlingen ta 21 månader. Om behandlingen fördröjs på grund av Migrationsverkets agerande och beslutet fattas efter att den nya lagen trätt i kraft, kan detta leda till att sökanden beviljas ett betydligt kortare uppehållstillstånd. Situationen är oskälig för de personer som på grund av Migrationsverkets förseningar får ett kortare tillstånd.

Diskrimineringsombudsmannen har i sin årsrapport lyft fram exempelvis de fördröjda handläggningstiderna för ryska asylsökande.  Över 40 procent av de asylansökningar som gjorts av ryska medborgare och som var anhängiga hösten 2024 hade varit under behandling i minst två år, vilket överskrider den absoluta maximitid som fastställs i utlänningslagen. Det är nödvändigt att trygga tillräckliga resurser för beslut i asylärenden samt för att behandla förändringar i landinformation inom rimlig tid, så att asylansökningar kan avgöras inom de tidsramar som anges i utlänningslagen och på ett jämlikt sätt. I situationer där dessa tidsramar inte följs och beslut för en viss grupp fördröjs, kan detta också strida mot diskrimineringslagen.

De omfattande försämringarna av utlänningars rättigheter som genomförts enligt det nuvarande regeringsprogrammet bör i framtiden granskas i Finland utifrån grundläggande och mänskliga rättigheter, och korrigeringar bör göras. Det är dock också viktigt att framtida lagändringar som berör utlänningar och som fortfarande planeras enligt det nuvarande regeringsprogrammet, innehåller övergångsbestämmelser som säkerställer att lagstiftningen inte ändras på ett oskäligt och oförutsägbart sätt mitt under behandlingen av en persons ansökan. Förhoppningsvis kommer Migrationsverket också att överväga hur myndigheten så effektivt som möjligt, även med stöd av en grund- och människorättsvänlig tolkning av lagen, kan säkerställa att individen inte drabbas av oskäliga konsekvenser i situationer där ärendets behandling har fördröjts av orsaker som ligger utanför dennes kontroll eller överskrider lagens tillåtna tidsgränser.