Det borde inte vara individens ansvar att försvara minoriteternas rättigheter inom kommunikation
Vi har nu i mer än en månad levt under undantagsförhållanden. Den inledande chocken ligger bakom oss och alla försöker anpassa sig till situationen utifrån sina egna handlingssätt, såväl individer som samhällsaktörer. Till en början verkade det som om den här situationen som berör allas liv, inte bara i Finland utan överallt i världen, skulle öka solidariteten och känslan av samhörighet bland människorna. Sedan dess har vi lagt märke till att det globala viruset, liksom i andra fenomen, har gett upphov till samma samhälleliga frågor om mänskliga rättigheter och hur saker och ting ska kommuniceras och till vem vi kommunicerar den här informationen.
De mänskliga rättigheterna, den lagstiftning som behandlar rättigheterna och minoritetsfrågor läggs ofta åt sidan i medierna, oberoende om det gäller under en undantagssituation eller inte. De framträder som en slags åsiktsfråga, även om de stöds av en stark lagstiftning och forskningsrön. Saker som gäller minoriteter brukar oftast bara konstateras i medierna och också i annan kommunikation, utan vare sig motiveringar eller bakgrundsinformation. När det här sker överförs ansvaret för verksamheten och produktionen till minoriteter som i sin tur ständigt måste försvara sin existens och utmana de rådande strukturerna. #representationmatters, på gott och ont. Men minoriteten själv lider alltid av den dåliga representation som media ofta skapat.
Medierna och kommunikatörerna har ett stort samhälleligt ansvar även i andra situationer än undantagssituationer. I en krissituation framhävs ofta till exempel myndigheternas behov av att reagera och kommunicera snabbt så att medborgarnas känsla av trygghet inte rubbas. I kriskommunikation är snabb och effektiv kommunikation nödvändig och väsentlig. Men det betyder inte att man kan ignorera frågor om mänskliga rättigheter under en kris.
När virusets spridning fortfarande var i ett relativt tidigt skede i Finland tog många aktivister som hörde till minoriteter som uppgift att uppmuntra myndigheter och medier att kommunicera på flera språk så att coronanyheterna också skulle nå dem som hör till olika språkliga minoriteter. Medierna och myndigheterna tog saken på allvar, och nyheter och meddelanden översätts nu flitigt till arabiska, somaliska, teckenspråk, de samiska språken och så vidare. För det här ska inte bara kommunikatörerna ha tack, utan framför allt minoritetsaktivisterna.
Ansvaret att informera borde däremot inte falla på individer, utan på de institutioner som tar fram informationen. Institutionerna borde hållas ansvariga för ansvarsfull kommunikation. Att vi fortfarande behöver ha minoriteter att påminna oss om vikten av flerspråkig kommunikation i Finland – ett land där till exempel språkliga minoriteter inte är en ny sak – visar hur djupt vissa strukturer har rotat sig. Därför är det ytterst viktigt att främja jämlikhetsprinciperna även inom kommunikation.
Det är viktigt att kommunicera om allt, det är en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Men hur vi kommunicerar och hur väl vi beaktar perspektiven för mänskliga rättigheter inom kommunikation har en betydande inverkan på vem det budskapet tjänar. Slarvig kommunikation är en vilseledande kommunikation som i värsta fall kan leda till desinformation. Undantags- och krissituationer skapar social instabilitet, vilket i sin tur ökar motsättningarna. Därför får man inte pruta på de mänskliga rättigheterna under dessa tider eller efteråt, utan man bör hålla fast vid dem ännu hårdare.
