Att kämpa mot människohandel främjar jämställdhet
För över tio år sedan kom en granne med en undernärd flicka från Uzbekistan till Kriscentrum Monika för att få hjälp. Flickan hade bott illegalt i Ryssland och där träffat en finländsk man, som hon hade gift sig med. Efter att hon flyttade till Finland var förhållandena annorlunda än vad hon hade föreställt sig. Hon tvingades arbeta på sin mans gård 16 timmar om dagen och levde under ständigt hot om psykiskt och fysiskt våld. (Fallet har anonymiserats.)
Sett ur år 2019 års perspektiv skulle vi göra en brottsanmälan om människohandel i fallet. Då var situationen dock en helt annan. Det fanns inga bevis på fysisk misshandel och därför var det inte lönt att göra en brottsanmälan. Flickan fick inte fortsatt uppehållstillstånd på grund av äktenskap efter flytten till skyddshemmet. Men vi lyckades få uppehållstillstånd för studier för flickan och senare hörde jag att hon hade börjat anpassa sig till livet i Finland.
Till Kriscentrum Monika har det under årens lopp kommit många kvinnor och flickor, som har tuffa erfarenheter i bagaget. Människohandeln är ett könsrelaterat fenomen och det är starkt förknippat med utmaningarna som gäller kvinnors rättigheter. Många av de kvinnor som kom till oss för många år sedan för att få hjälp identifierades inte som offer för människohandel av myndigheterna. När Kriscentrum Monika inledde sin verksamhet var det till exempel svårt för myndigheterna att identifiera människohandel som inträffat inom familjen. Under årens lopp har det skett en stor förändring i identifieringen av utnyttjande i äktenskapsliknande förhållanden: tidigare kunde man som svar på brottsanmälan konstatera att det endast var fråga om ett misslyckat äktenskap. Nuförtiden förstår man att äktenskapet kan ha ingåtts uppsåtligen i syfte att utnyttja, att en äkta parrelation aldrig ens har funnits.
Vi har kunnat hjälpa många kvinnor oberoende av de yttre svårigheterna, såsom svårigheter med uppehållstillstånds- och brottsprocessen. Jag har lärt mig att det alltid finns fler alternativ än ett och att man alltid ska försöka. I dagens läge stöder de yttre ramarna och myndighetsmaskineriet klienterna anmärkningsvärt mycket bättre. Många av dem som arbetar med det här nu är människor som har hjärtat med i arbetet, lagstiftningen och praxisen har förändrats och medvetenheten om människohandeln och invandrarkvinnorna har ökat väldigt mycket. Människohandeln lyfts fram som en fråga som gäller kvinnors rättigheter och förverkligandet av jämställdhet. Tidigare hade många inställningen att i en rättsstat kan inte sådant hända – till all lycka har de ljusröda glasögonen fallit från näsan och man har insett att vi måste arbeta för att stöda offren och motverka människohandeln.
