”Om något låter för bra för att vara sant är det knappast sant”
En kriminalöverkonstapel som i många år hade arbetat med utlänningsärenden utförde tillsammans med en intressegrupp övervakning av utlänningar i ett medelstort och framgångsrikt industriföretag, som befann sig i ett aggressivt tillväxtskede. Kriminalöverkonstapeln blev positivt överraskad över hur väl saker och ting för en gångs skull hade ordnats i samband med användningen av utländsk arbetskraft. Språkundervisning ordnades på arbetstid och den hölls av en lärare som företaget självt hade anställt. Arbetsförhållandena föreföll att vara ypperliga. Arbetsgivaren ställde till och med ett gym till förfogande. Arbetstagarna var idel leenden när kriminalöverkonstapeln intervjuade dem med hjälp av arbetstagarnas landsman, som var arbetsledare i företaget. Turligt nog för polisen talade den här arbetsledaren samma sällsynta språk som alla arbetstagare också sades tala. Företaget började ses som ett gott exempel på hur väl saker och ting kan ordnas för utländsk arbetskraft.
Den här föreställningen levde alla i tills en av företagets utländska arbetstagare av misstag ringde nödcentralen eftersom 112 i hens senaste uppehållsland varit numret till nummerupplysningen. Trots språkförbistring förstod den polispatrull som alarmerats till platsen att tre utländska arbetsgivare behövde någon form av hjälp och av den här anledningen gjordes med stöd av polislagen ett gripande för att skydda personerna. Dagen därpå började en äldre konstapel som nyligen blivit utexaminerad att reda ut vad det egentligen var fråga om. Till sin hjälp tog hen ett formulär för identifiering av människohandelsoffer och rätt snart var polisen var en misstänkt människohandel på spåren. Utgående från de preliminära uppgifterna var det fråga om en rätt stor helhet eftersom antalet offer tycktes vara fler än 25.
Förundersökningen utfördes med snabba drag, rekvisitet för människohandelsbrott uppfylldes och den utländske förmannen dömdes. Det här var alltså samme man som tidigare vid övervakningen av utlänningar hade fungerat som de målsägandes tolk. Företagets styrelseordförande och vd fick en friande dom efter behandlingen i hovrätten, närmast eftersom de inte varit medvetna om människohandelsbrottet inom företaget.
Polisen lyckades i sitt agerande och identifierade samt redde ut det misstänkta brottet. Förövaren dömdes och ställdes till svars för sin gärning. Men i det här fallet, precis som i nästan alla andra människohandelsbrott, kvarstår fler frågetecken än svar. Vid utredningen av det här brottet lärde sig polisen mycket, till exempel att saker som ser alltför bra ut utåt sällan är bra på insidan.
Den grundläggande frågan som vi kan ställa oss är om någon egentligen var vinnare i det här brottmålet? Nej, någon vinnare fanns det inte. Det enda sättet att vinna i den här typen av brott är att förebygga att det sker människohandelsbrott. Då behövs det kompetent och professionell personal som varje dag arbetar för de här frågorna. Det behövs gemensamma nätverk mellan myndigheter, organisationer och församlingar, där information kan delas och olika fall kan hanteras. Det är viktigt att lära ut identifiering av människohandelsoffer till nya instanser. Målet ska vara att förebygga människohandelsbrott samt att ingripa i sådana i ett så tidigt skede som möjligt. Polisen är den centrala myndigheten vid förebyggande av människohandel. Polisen måste synas ute på fältet och samtidigt utveckla och upprätthålla sin yrkesskicklighet. I Österbotten har vi satsat på att avslöja och utreda människohandelsbrott, vilket har gett bra resultat. Den långvariga erfarenheten är märkbar.
