Personer med funktionsnedsättning blir ofta utsatta för diskriminering i arbetslivet, typiskt redan vid rekrytering. Till exempel i diskrimineringsombudsmannens utredning som publicerades år 2016 angav 67 procent av arbetssökande med funktionsnedsättning att de blivit diskriminerade när de sökt arbete. Siffran är påfallande hög med tanke på att den motsvarande andelen bland alla löntagare var 5 procent. En betydande del av arbetsföra personer med funktionsnedsättning lämnas alltså utanför arbetsmarknaden. Detta har negativa konsekvenser för deras ställning i samhället och deras allmänna välbefinnande.

Enligt utredningen var endast omkring femte person med funktionsnedsättning som har avlönat arbete. Den låga sysselsättningsgraden förklaras till en stor del av att de hindras från att komma in i arbetslivet till exempel på grund av olika attityder och fördomar. På grund av detta har den offentliga makten en viktig roll i att stödja sysselsättningen av personer med funktionsnedsättning. Tillgången till sysselsättningstjänster är också en fråga som berör de grundläggande och mänskliga rättigheterna i och med att sysselsättningstjänsterna genomför den skyldighet att verka för att alla har rätt till arbete som enligt grundlagen tillhör det allmänna. Även FN:s funktionsrättskonvention förutsätter att den offentliga makten främjar möjligheter till anställning för personer med funktionsnedsättning och hjälper dem med att hitta en anställning. Sysselsättningstjänsternas betydelse som en portvakt vid tillgången till arbetslivet är också särskilt stor vad gäller persongrupper som riskerar bli utsatta för diskriminering.

Enligt kontakter som diskrimineringsombudsmannen tagit emot tillgodoses dock den jämlika rättigheten till sysselsättningstjänsterna inte alltid för personer med funktionsnedsättning. Hos AN-tjänsterna kan arbetssökande med funktionsnedsättning till exempel ha upplevt att de inte kan sköta sina ärenden flexibelt enligt deras individuella behov, vilket kan leda till dröjsmål eller att man inte får tillgång till de tjänster som man är berättigad till. Ombudsmannen har också främjat förlikning i ett fall där en person med funktionsnedsättning blev diskriminerad när hen inte valdes till en arbetskraftsutbildning utan att AN-tjänsterna utrett personens möjligheter att delta i utbildningen med hjälp av rimliga anpassningar. Vid anordnandet av tjänsterna bör man ta större hänsyn till klienternas individuella behov i stället för att erbjuda likadana tjänster för alla.

Enligt diskrimineringslagen och funktionsrättskonventionen ska myndigheter agera på ett jämlikt och icke-diskriminerande sätt i sin verksamhet. Myndigheterna ska också främja likabehandling och trygga tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna i all sin verksamhet. AN-tjänsterna ansvarar för anordnandet av sysselsättningstjänsterna och ska därmed genom aktiva åtgärder sörja för likabehandlingen av personer med funktionsnedsättning vad gäller tillgången till sysselsättningstjänsterna. Likabehandling och icke-diskriminering ska säkerställas också när andra samarbetsparter som till exempel arbetsgivare deltar i tillhandahållandet av sysselsättningstjänster. I egenskap av en myndighet har AN-tjänsterna det yttersta ansvaret för att personer med funktionsnedsättning inte blir diskriminerade vid myndighetstjänsterna till exempel på grund av arbetsgivarens diskriminerande instruktioner eller befallningar.

Likabehandlingen av personer med funktionsnedsättning kan främjas till exempel med adekvat likabehandlingsplanering där myndigheter bedömer sin verksamhetsmiljö och verksamheten av sin organisation ur ett likabehandlingsperspektiv och tar olika befolkningsgrupper i beaktande. Vid sysselsättningstjänsterna kan hänsyn till klienter med funktionsnedsättning betyda till exempel att man ser till att klienterna kan sköta sina ärenden flexibelt via olika kanaler och med olika sätt att kommunicera. Det är också viktigt att öka personalens kunskaper om diskrimineringslagen och genomförandet av rimliga anpassningar. 

Man bör även notera att rimliga anpassningar hos en myndighet kan utöver skötseln av ärenden även omfatta tjänstens innehåll eller det sätt på vilket tjänsten anordnas, vilket genom ändringen av diskrimineringslagen år 2023 också uttryckligen skrevs in i lagen. Det är ändå väsentligt att tjänsterna kan ordnas så flexibelt som möjligt inom ramarna av lagstiftningen om sysselsättningstjänster eftersom de individuella situationerna hos personer med funktionsnedsättning kan vara väldigt olika. 

När ansvaret för anordnande av tjänsterna efter reformen av AN-tjänsterna överförs till kommunerna och sysselsättningsområden 1.1.2025 ska man på ett föregripande sätt sörja för den regionala jämlikheten i de olika områdena. Detta förutsätter en genomgripande bedömning av konsekvenserna av de olika diskrimineringsgrunderna för likabehandlingen i anordnandet av myndighetsverksamhet.

Det är också viktigt att det incitament för kommunerna att sträva efter att så effektivt som möjligt främja sysselsättningen som skapas i samband med reformen inte äventyrar den jämlika rätten till tjänsterna för klientgrupper som har svårast att hitta arbete, utan att deras rätt att få tillgång till tjänster tryggas enligt deras behov och på lika villkor som för andra. Sysselsättningstjänsternas ansvar för klienternas faktiska likabehandling är särskilt betydande i och med att anordnandet av tjänsterna förknippas till en stor del på bedömningar.