EU:s direktiv som förbjuder etnisk diskriminering fyller 20 år

Europeiska unionen bygger på gemensamma värderingar: respekt för människans värdighet, frihet, jämlikhet, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna. I egenskap av EU-medlem har Finland förbundit sig att främja och skydda de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatsprincipen över hela världen. Idag har det gått exakt 20 år sedan EU godkände det så kallade rasismdirektivet, alltså direktivet om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (2000/43/EG).

I direktivet förutsätts det att medlemsländerna förbjuder och ingriper i etnisk diskriminering i arbetslivet, inom utbildningen samt i fråga om tillgången till varor och tjänster. Vid samma tidpunkt godkändes direktivet om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG). I direktivet förbjuds diskriminering i arbetslivet på grund av ålder, funktionsnedsättning, sexuell läggning samt religion eller övertygelse. Diskrimineringslagen, som trädde i kraft 2004, grundar sig på sådan lagstiftning som förbjuder etnisk diskriminering och arbetsdiskriminering som förutsätts i Europeiska unionens direktiv.

När direktiven om förbud mot diskriminering sattes i kraft under början av 2000-talet beslutade många EU-medlemsstater att säkerställa skydd mot diskriminering även i större omfattning än vad som förutsätts i direktiven. Många som gav utlåtanden, såsom medborgarorganisationerna, önskade att diskriminering till exempel i samband med tillhandahållande av varor och tjänster skulle vara förbjudet också på grund av funktionsnedsättning eller sexuell läggning. Man önskade också att de myndigheter som inrättades för att utöva tillsyn över diskrimineringslagen, dvs. minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden, skulle kunna hjälpa offer för diskriminering på ett bredare plan än enbart etniska minoriteter och att dessa myndigheter också skulle kunna ingripa mot diskriminering i arbetslivet. Finland beslutade dock i början av 2000-talet att säkerställa skydd bara på en nivå i närheten av den miniminivå som fastställs i direktivet. Riksdagen godkände redan 2003 en kläm som förutsatte att regeringen förnyar diskrimineringslagstiftningen så att individens rättsskydd utvidgas. Detta blev starten på en process som ledde till ikraftträdandet av den nuvarande diskrimineringslagstiftningen i början av 2015. 

Det centrala syftet med förbudet mot diskriminering och diskrimineringslagstiftningen är att trygga individens rättigheter. Ett viktigt mål med diskrimineringslagen från 2015 var att utvidga rättsskyddet så att förbudet mot diskriminering gäller all privat och offentlig verksamhet. Endast utövande av religion och privat verksamhet som tillhör familjelivet hamnar utanför tillämpningsområdet. Ett annat centralt mål är att säkerställa att förbudet mot diskriminering och kravet på främjande av likabehandling gäller alla egenskaper som har anknytning till personen. Därför inkluderades även nationalitet, språk, hälsotillstånd, familjeförhållanden, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet samt begreppet ”annan omständighet som gäller den enskilde som person” i förteckningen över förbud mot diskriminering utöver de grunder som förutsätts i direktiven (ålder, funktionsnedsättning, etniskt ursprung, sexuell läggning samt religion och övertygelse). Den tidigare titeln minoritetsombudsman ändrades till diskrimineringsombudsman. Samtidigt utvidgades diskrimineringsombudsmannens uppgifter så att ombudsmannen kan utvärdera diskriminering och ingripa i kränkningar av likabehandlingen på alla diskrimineringsgrunder i lagen. 

Diskrimineringslagen har nu varit i kraft i över fem år. Diskrimineringsombudsmannen bedömer att särskilt rättigheterna hos personer med funktionsnedsättning har förbättrats tack vare den nya lagen. De senaste fem åren har också visat att lagstiftningsarbetet måste fortsätta. För att stärka rättsskyddet för offer för diskriminering anser diskrimineringsombudsmannen att ombudsmannen vid sidan av arbetarskyddsmyndigheterna borde ha behörighet att bedöma även diskriminering i arbetslivet. Det är också viktigt att diskriminerings- och jämställdhetsnämndens möjlighet att förordna om gottgörelse till offer för diskriminering fastställs med en lagändring.

De grundläggande och mänskliga rättigheterna är aktuella i vår vardag på många olika sätt. De påverkar inte bara individernas liv, utan också strukturerna i vårt samhälle. Till exempel är rätten till utbildning, en tillräcklig levnadsstandard och rättsskydd rättigheter som skyddas genom de internationella människorättskonventionerna. Om de grundläggande och mänskliga rättigheterna tillgodoses, kan så många olika personer som möjligt vara med och fatta samhällsbeslut och påverka i vilket slags land och värld vi vill leva.

De frågor som idag fastställs som grundläggande och mänskliga rättigheter har inte tillkommit av en slump eller av sig själv. Genom århundranden har individens rättigheter mer eller mindre baserats direkt på personliga egenskaper som kön eller härkomst. Tanken om mänskliga rättigheter som omfattar oss alla enbart på grund av vår mänsklighet etablerades först efter andra världskriget. Då utarbetades de nu gällande människorättsnormerna för att garantera fred och säkerhet. Ojämlikhet är ett faktum både i det nutida Finland och Europa, och rättigheterna tillämpas i olika grad för olika befolkningsgrupper. Detta talar än mer för att det behövs ett starkt stöd för de mänskliga rättigheterna bland både beslutsfattare och väljare.

De mänskliga rättigheterna får större betydelse i samhälleligt utmanande situationer. De garanterar trygghet för alla och skyddar i synnerhet dem som har det sämst ställt i samhället. För att de mänskliga rättigheterna ska tillgodoses krävs dock ett fortlöpande arbete som säkerställer att rättigheterna som tryggas i konventionerna även förverkligas i praktiken.