Trakasserier på arbetsplatsen
Trakasserier på arbetsplatsen utgör förbjuden diskriminering
Trakasserier på arbetsplatsen är diskriminering som förbjuds i diskrimineringslagen. Trakasserier är förbjudna även på arbetsplatser. Diskrimineringsombudsmannen övervakar efterlevnaden av diskrimineringslagen i arbetslivet även vad gäller trakasserier och man kan kontakta diskrimineringsombudsmannen om man blir utsatt för trakasserier på arbetsplatsen.
Enligt diskrimineringslagen utgör ett beteende som syftar till eller som leder till att en persons eller människogrupps människovärde kränks trakasserier. Trakasserier är diskriminering som förbjuds i diskrimineringslagen:
- om det kränkande beteendet har samband med någon av diskrimineringsgrunder som anges i diskrimineringslagen och
- beteendet utifrån den grunden skapar en stämning som gör att personen eller människogruppen förnedras eller förödmjukas eller som är hotfull, fientlig eller aggressiv gentemot personen eller människogruppen.
Mer information om trakasserier finns på vår webbplats på sidan trakasserier.
Vad betraktas som trakasserier i arbetslivet?
Trakasserier kan vara till exempel kränkande tal, e-postmeddelanden, miner, gester, framställande av osakligt material eller annat slags kommunikationer.
En stämning som är kränkande, förödmjukande, hotande, fientlig eller aggressiv kan uppstå till exempel genom yttranden som kränker människovärdet eller genom att man på andra sätt uttrycker den person eller de personer som utsätts för trakasserier för obehag. Till exempel homofobisk eller ableistisk mobbning eller skämt kan skapa en förnedrande stämning på arbetsplatsen som uppfyller definitionen av trakasserier. En sådan stämning påverkar möjligheterna för den som utsatts för trakasserier att vara delaktig i arbetsgemenskapen, men arbetsgemenskapen påverkas också i större utsträckning. En förnedrande stämning kan leda till osäkerhet även för de övriga arbetstagarna än den som direkt blivit utsatt för trakasserier.
Att till exempel hålla rasistiskt material synligt i offentliga lokaler där man tillhandahåller varor eller tjänster kan kränka människovärdet av någon kund på ett sätt som kan betraktas som trakasserier. Motsvarande situationer kan uppstå på arbetsplatser om rasistiskt material hålls synligt i arbetsgivarens lokaler, till exempel i pausrummet. Likaså kan rekvisitet för trakasserier uppfyllas om någon till exempel skämtar på ett förnedrande sätt om sexuella minoriteter vid kaffebordet på arbetsplatsen.
Man kan göra sig skyldig till trakasserier även om avsikten inte har varit att kränka. Både trakasserier med avsikt att kränka och beteende som är kränkande utgör trakasserier som är förbjudna.
Arbetsgivaren är skyldig att ingripa i och förebygga trakasserier på arbetsplatsen
Arbetsgivaren är skyldig att ingripa i trakasserier på arbetsplatsen när arbetsgivaren får vetskap om dem. Arbetsgivaren kan få vetskap om trakasserier antingen genom den person som utsatts för trakasserier eller på andra sätt. Skyldigheten att ingripa innebär att arbetsgivaren ska vidta aktiva åtgärder för att undanröja trakasserierna. Beroende på situationen kan åtgärder omfatta hörande av och anvisningar för parterna, att utfärda en varning till den som gjort sig skyldig till trakasserier samt som sistahandsalternativ att avsluta anställningsförhållandet av den person som gjort sig skyldig till trakasserier om förutsättningarna enligt arbetsavtalslagen uppfylls.
Om arbetsgivaren försummar sin skyldighet att vidta åtgärder som står till buds för att undanröja trakasserierna gör sig arbetsgivaren skyldig till diskriminering. I dessa fall kan man kräva gottgörelse av arbetsgivaren för diskriminering.
Arbetsgivare är skyldiga att målinriktat främja likabehandling på arbetsplatsen. Arbetsgivarna ska utveckla arbetsförhållandena och förfaringssätten på arbetsplatsen enligt behoven. Förebyggande av trakasserier och upprätthållande av förfaringssätt som gör det möjligt att ingripa i trakasserier är en del av arbetsgivarnas skyldighet att främja likabehandling.
Övriga förbud mot trakasserier i arbetslivet
Sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön är förbjudna enligt lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (jämställdhetslagen). Efterlevnaden av jämställdhetslagen övervakas av jämställdhetsombudsmannen.
Bestämmelser om trakasserier och annat osakligt bemötande av en arbetstagare som medför olägenheter eller risker för arbetstagarens hälsa samt om arbetsgivarens skyldighet att ingripa i situationen finns i arbetarskyddslagen. Efterlevnaden av arbetarskyddslagen övervakas av arbetarskyddsmyndigheterna. I vissa situationer kan det samtidigt vara fråga om trakasserier i strid med diskrimineringslagen och trakasserier som avses i arbetarskyddslagen.
Innehållspublicerare
Diskrimineringsombudsmannens utredning: Åklagarna borde minska på användningen av begränsning av förundersökningar och åtalseftergift vid våld i nära relationer
Diskrimineringsombudsmannen utredde åklagarnas beslutspraxis vid våld i nära relationer. Resultaten av utredningen är oroväckande: Åklagarna strävar inte efter att få våldsverkarna att bli straffrättsligt ansvariga och våldsoffren blir utan skydd. Ett effektivt skydd av våldsoffer förutsätter att myndigheterna självständigt bär ansvaret för att straffa gärningsmännen.
Våld i nära relationer är mycket vanligt i Finland och riktar sig vanligtvis mot kvinnor. Våld i nära relationer är ofta våld i parrelationer där gärningsmannen är en man och offret en kvinna. De internationella människorättsförpliktelserna förutsätter att Finland effektivt bekämpar våld mot kvinnor.
Diskrimineringsombudsmannen utredde åklagarnas beslutspraxis vid våld i nära relationer. Utredningen visar att åtal för våld i parrelationer inte väcks på grund av ömsesidig överenskommelse mellan parterna eller deltagande i medling. Fallen har inte förts till domstol tillräckligt effektivt. När misshandel i nära relationer har ändrats från målsägandebrott till brott som hör under allmänt åtal, innebär det att myndigheternas handlingsskyldighet har utökats. Förverkligandet av straffansvaret ska inte längre vara slumpmässigt och till exempel grunda sig på ett enskilt våldsoffers förmåga eller resurser att agera i straffprocessen.
Enligt utredningen har särdragen hos våld i parrelationer och nära relationer inte beaktats på det sätt som lagstiftaren förutsätter. Diskrimineringsombudsmannen anser att resultaten är oroväckande.
– Utredningen visar att åklagarnas praxis inte alltid har tagit våld i nära relationer på tillräckligt stort allvar, säger diskrimineringsombudsman Kristina Stenman.
– Vid våld i nära relationer har offret en underordnad ställning i förhållande till våldsverkaren. Ett effektivt skydd av våldsoffer förutsätter att våldsverkaren inte via offret har möjlighet att påverka hur straffprocessen framskrider. Därför borde myndigheten självständigt fatta beslut om att väcka åtal, och åtalseftergiften borde inte motiveras med förlikning eller offrets begäran, fortsätter Stenman.
I fall med våld i parrelationen begränsades förundersökningen eller åtalseftergift gjordes i allmänhet av skälighets- eller ändamålsenlighetsskäl. Detta innebär att åklagaren inte ansåg att bestraffning för brottet var skäligt eller ändamålsenligt. I fallen berättades att parterna till exempel kommit överens om saken sinsemellan eller deltagit i medling av brottet.
Diskrimineringsombudsmannen anser att medling inte borde ha lett till att straffprocessen avslutades. Våldsoffret hade i allmänhet avstått från straff- och skadeståndsyrkanden. I besluten framfördes ofta att det använda våldet ansågs vara ringa och att det inte tidigare förekommit våld i parrelationen.
Straffansvar förverkligades inte heller vid våld mot barn
Vid misshandel som riktades mot barn var barnets förälder eller en vuxen som bor i samma hushåll, såsom en styvfar, misstänkt för brott. Begränsning av förundersökningen eller åtalseftergift motiverades vanligtvis med att barnet och familjen var föremål för barnskyddets eller socialarbetets åtgärder. När föräldern hade erbjudits hjälp med att uppfostra barnet ansågs barnet nu omfattas av ett skydd.
Utredningen visar att straffansvaret inte förverkligades vid våld mot barn, utan att barnskyddsåtgärder och socialarbetets åtgärder ansågs vara tillräckliga. Barnets rätt till ett tryggt och våldsfritt liv är ändå en så grundläggande rättighet att en kränkning av den ska betraktas som en särskilt klandervärd handling. Därför bör barnskyddets och socialarbetets åtgärder inte användas som ett alternativ till att väcka åtal.
Finland har inte bekämpat våld mot kvinnor tillräckligt effektivt
I Finland har lagstiftaren redan sedan 1994 betonat det klandervärda i våld i nära relationer och anser att det är viktigt att även lindrigt våld inkluderas i straffsystemet. Diskrimineringsombudsmannens utredning visar dock att detta inte alltid har skett.
Från och med januari 2025 är medling vid våld i nära relationer förbjuden genom lag. Enligt diskrimineringsombudsmannen är det viktigt att förbudet mot medling vid våld i nära relationer ökar förverkligandet av straffansvaret vid våld i parrelationer och nära relationer i polisens och åklagarnas praxis.
– Detta innebär helt enkelt att man i framtiden måste väcka åtal för våld i parrelationer och nära relationer oftare än i nuläget, konstaterar Stenman.
Mer information och intervjuförfrågningar:
- Utredning: Esitutkinnan rajoittaminen ja syyttämättä jättäminen pari- ja lähisuhdeväkivallassa (PDF)
Mer information om utredningen
Det material som användes i utredningen utgjordes av ett slumpmässigt urval av beslut om begränsning av förundersökning och åtalseftergift vid misshandelsbrott (strafflagen 21:5–7) 2022. Antalet beslut om våld i parrelationer och nära relationer som var föremål för närläsning uppgick till 200. Nästan 60 procent av våldet i nära relationer skedde i ett parförhållande, cirka 30 procent riktades mot barn och 10 procent gällde andra nära relationer.
Våldet i parrelationer var kraftigt könsrelaterat. I cirka 71 procent av fallen var en man misstänkt för brott och i cirka 72 procent av fallen var en kvinna målsägande. I fallen i utredningsmaterialet var kvinnan mycket sällan den enda parten som misstänktes för våld i parförhållandet.
Av misshandelsbrotten mot barn var 60 procent av de misstänkta män och 40 procent kvinnor. En något större andel av de målsäganden som var barn var flickor än pojkar.
Diskrimineringsombudsmannen rapporterar om våld mot kvinnor
Diskrimineringsombudsmannen är en självständig och oberoende myndighet som främjar likabehandling och ingriper i diskriminering. Ombudsmannen har sedan 2022 fungerat som rapportör om våld mot kvinnor. Rapportörens uppgift är att följa upp våld mot kvinnor och våld i nära relationer, hur internationella förpliktelser uppfylls och hur den nationella lagstiftningen fungerar.
14.01.2025